Ä va jänn gångg ä va je rasnd gäv liti älva så jättät Alva. O va je älv-kull minn långgt, lufftåt, litä vågåt år, å ä add sumu färrg så tunggälljosä. O va så litn å nätt, kanstji jänn metär ög, kanstji stäkkär älld länggär, i minns innt så noga. I a bar råka ännä jänn gångg, män så fort i kum uti skojän letär i, fö i åppäs att i sa få sjå ännä attä.

Fösst gåndjän vir möttäsum va fö fler decenniär sä. I var bar krippän då, släkså Alva – älvkullo. Föräldrär mäjnä å i vaum åjt biti jänn mårrgån. Vir sulldum flukk blåber. I tykkt att ä va tråkåt, så i gav mi åv båta je branug stur mör så va alldeläs ata da vir vaum, fö tä sjå umm ä fanns nå rnoi mörber da. I djikk genum blåbersräjs så va vått åv dågg, å i räddät upp jänn fugäl så flakksät upp alldeläs fråmåni mi. Uj, ur an bråttät mi! Litä darrån i skånkum fortsättät i nittär mot möri. Alldeläs inå mörkanntim sätt i mi upå jänn gåmål stubbä å såg å jätt vådli grannt djörgnet. Ä pingglät vatudrupär i neti, å då soli sken upå ä, såg ä åjt släkså ä ädd ve unndratals diamantär.

Bässt ä va mäss i stodd dan å funderät värt djördjän add fe, så stodd o bar dan – älvo Alva. Vir ällsätum upå verodär å tälätum umm ur vir jättätum. O va blek, o add nå blå, glad ogor å jänn glad munn minn stjär läppär. Klänindji ännäs va genumstjinlin, närapå väjt, tyjä va såmä bråjdslöja, o rakk ännd nida knjoklum å o va ujämn längst nid. Minnst lill vinndpust fikk klänindji tä fladär litä.Alva add snåd arrmär så va läjk blekär så ansiktä. Ännäs små, ljos fötär kunnd man bar bi vari nidvi kläninggsfålldim.

Vir stoddum ländj å bar glisätum a verodrum. Je gukku galät frå väståtär, å då säjd i: ”Gukku så galär frå väståtär, ä e bässt gukku, ä!”Alva skrattät å vilid att i sulld fi ännä. O strättjät åjt nävån sänn, å i tog-i an. Vir djinggum smått yvyr doda våt möri så byrd-å värmas upp åv soln. Ä vårt nå ånggor så ä såg åjt såmän räk. Ä va je rikti trullstämningg da vir djinggum. Alva väjsät mi litä störr älvor så dannsät å skrattät länggär båtå möm. Ä va litä svårt tä sjå dämm i mårgåndammbon, män vir ärdum att dämm add roli.

Ä va så vådli dält å fint mäss vir djinggum å pratätum, ja visklätum så innt vir sulldum föstör doda unndli stämmnindji. I tälät-umm att i add två kaninär emä, å Alva säjd att o add jänn tam tjödur. O villd djänn väjs mi an, så då tog o fram jänn litn flöjt å byrd-å spylå. Ä kam nå fin, ljos tonär, jänn mälodi så va så vådli fin så i fikk tuppstjinn å arrmum. Ättär jänn litn fläkk kam ä jänn fugäl fljogänd å lanndät alldeläs ata våss. Ä vaAlvaas tam tjöduröna. O tog upp öno å strjok on fösiktit yvyr fjedrär. I fikk klapp ännä, i o, å ä såg åjt så tjödurn ädd träjvdas minn tä bi klappadn, fö an blundät att ogum å gav frå si jätt kurråt lätä. Ättär jänn fläkk villd öno fårå, så vir lattum on fljoga.

I frågät Alva var o boddä, å då säjd o att o å åll systrär ännäs bodd utå isu stur möri. Ä känndäs släkså ållt-tingg ädd ve fötrulla. ”Sturmöri” jättät o, å låg milå två ög bjer. Runnt ummkringg va ä stur tållär å gränär å någärjännd lovtröjd. Båti odär änndam åv mörn, bårrtåminn da älvor älld-å dannsät, da rann ä jänn litn bäkk inn i Sturmöri. Däjt djinggum vir fö tä drikk litä vatn, vir addum vurti tåsstågär.

Då vir addum druttji åv eta frissk, kålld vatnä väjsät o mi jätt ställ minn ljotmytji stur, gol mörber. Mormor mäj, o kållät mörber fö ”skojimas guld”, å ä såg ju åjt så ä ädd väkksa guld yvyrållt utå mörum. Vir åtum dässt i trodd kvidn sulld sprikka. Fasst vir addum iti så mytji mörber vir årrkätum så flukkätum vir fullan männ innk i rappä. Ååj, ur fäjn mormor sulld bäll bi, fö ä va ju o så sulld få mörberi.

Ä va jänn litn runnd tjänn mitt uti Sturmöm. Ä va så kav lyngnt utå tjännam så man kunnd sjå bjeri ur dämm späjälät si uti vatni. I lag minn mårgåndammbo dannsät någä små älvor åjt yvyr vatnä, Ååj, ur i önstjät att i ädd kunna dannsa släkså dämm! Runnt, runnt yvyr eta mörrk, lungn vatnä, utåfö tä bi våtär umm fötär jänn gångg. Jusst då säjd Alva: ”Kumm sum vir danns min dämda odrum!” I skrattät å säjd att ä gor nug innt ättärsåm i bar e je vanli kulla. Då skrattät Alva o, å o lysät i ogum å såg åjt alldeläs lykklin då o säjd: ”Ä e klart du kann dannsa, bar du tar-åv di sukkor å skonär!”

I djärd so, å sä tog o i nävån a mi å drog mi fösiktit mot eta yppi å mörrk vatnä. I va’nt nå rolos, å ä känndäs släkså i ädd sväva. Fötär mäjnä nuddät innt båk.kan. Styvlor stodd kvär, å inntjän minn mormoras mörber, mäss vir dannsätum åjt yvyr tjännan. Ja, svävätum, i kam ju innt ati vatnä nå, i vån-r innt nå våt. Ur roli vir addum! I å Alva, å åll odär älvor så dannsät ilag minn våss utå tjännam.

Bässt ä va vaknät i minn jätt ryttj. I låg alldeläs ata kanntim åv doda stur möri. Mon å Fad galät a mi. Ä va full ropi så vätjät-upp mi. Män, värt add Alva å åll odror fe då? Älld – add i bar dröma ålltjop umm Alva, tjödurn å att vir dannsätum yvyr tjännan minn odär älvor?

lnntjän männ va full i blotber, ännd upa braddim, så ä va då full inggän dröm. Styvlor å sukkor add innt i å mi älld, så kanstji att i add dannsa minn Alva å odär älvor änndå. I sätt-å mi sukkor å styvlor å röjtät upp mi fösiktit. I såg-å, å såg-å, män inggumstass duvd i sjå Alva. Dammbor yvyr möri å tjännam va bårrtä, å soli värrmät varmt å dält. I byrd-å go bårrtär mot Mon å Fad. Kanstji va ä bar jänn dröm – älld kanstji ändå inntä.

All Erika (så dannsät)
å All Britta (så a yvyrsätt tä soldmål)