Fakta om Sollerön och Solleröbygden

Sollerön är Siljans största ö – 7,7 km lång och 4 km bred. Möjligt är att öns nuvarande namn existerat före vår tideräkning. Helt säkert kan vi dock räkna med att det varit i bruk omkring år 300-500 e.Kr. Idag bor ca. 1.625 personer på Sollerön, som har blivit känd för många saker bl.a. för sina vikingagravar. Förutom vikingagravfälten kan det vara intressant för en besökare att komma till Sollerön och ta del av alla sevärdheter som står till buds.

Sollerön bildades vid en gigantisk naturkatastrof för ca. 300 milj.år sedan då en himlakropp störtade mot jorden och bildade den stora krater som numera benämnes “Siljansringen”. I kraterns västra begränsning uppstod en djupgrav som vattenfylldes under istiden och blev till Siljan, Dalarnas största insjö. Öns berggrund består huvudsakligen av granit men med inslag av kambrosilurkalksten och sedimentär sandsten. Under istiderna slipades berggrunden av inlandsisarna och de moränavlagringar bildades som gjorde att öns högsta del kunde liknas vid ett formidabelt stenröse. Genom årtusenden har dock öns klimat förändrats. Det kan konstateras att ön var plats för tidiga stenåldersbosättningar. Fynd av redskap som bedömts härstamma från c:a 4000 år före Kristus bekräftar detta.

Under första årtusendet e.Kr. var Sollerön en strategisk plats under den tid då vattenlederna var den främsta kommunikationsmöjligheten. Flera vattenleder ledde mot Siljan och när järnhanteringen uppstod fanns rikliga förekomster av myr- och sjömalm i Ovansiljanstrakterna. Malmen togs upp och bearbetades genom rostning och smältes i blästor till järn som användes till smide av vapen och redskap. Benämningen “Järnbäraland” kan appliceras på övre Dalarna under senare delen av första årtusendet e.Kr. Järnframställningen var av sådan omfattning att den även blev en attraktiv handelsvara som salufördes främst kring Mälardalen som var dåtidens kulturcentra. Otaliga järnframställningsplatser finns kring sjöstränder och vattendrag i Ovansiljan.

Den dåtida järnhanteringen skapade ett välstånd som kan betecknas som Solleröns egentliga storhetstid. Från omkring år 800 e.Kr. kan konstateras bosättning på Sollerön av vikingatidskultur. I Bengtsarvet och Utanmyra finns Dalarnas största sammanhängande gravfält från “vikingatiden”. Gravarna är brandgravar där resterna efter dåtidens stormän anträffats. Där finns vapen i form av svärd, yxor, spjut- och pilspetsar men även nyttoföremål och smycken. Första fyndet gjordes redan under senare delen av 1800-talet. 1921 gjorde båt byggaren Anders Bondesson i Utanmyra rika fynd i ett röse nära sin gård under utfyllnadsarbete. Sakkunniga betraktade fynden med viss skepsis och ansåg att det sannolikt härrörde från någon kringresande storman som avlidit på platsen. Ett flertal spridda lösfynd gjorde dock att intresset riktades mot Sollerön. Detta ledde till att utgrävningar påbörjades 1927 under ledning av landsantikvarie Gustaf Hallström.

Under utgrävningsarbetet konstaterades att på området fanns omkring 130 möjliga gravrösen av vilka ett antal dock kunde vara uppkastade odlingsrösen. Av sammanlagt 24 rösen som undersöktes var dock bara ett fåtal odlingsrösen. Kompletterande undersökning skedde 1934. Fynden från dessa utgrävningar konstaterades härröra från tiden 800-1050 e.Kr. och anses bevisa att under denna tid fanns en vikingatida bosättning på Sollerön som bedömdes vara av stor omfattning. Många av gravfynden fanns en period utställda på SOLDI Vikingamuseum på Sollerön.

Gravfältet är numera lagskyddat, främst genom insatser av hembygdsforskaren Karl Lärka. Från denna tid härstammar Solleröns erkänt goda båtbyggarkonst. Sannolikt byggdes båtar och skutor som trafikerade Siljan och vattenlederna i trakten men även skepp som kunde färdas nedströms Dalälven och så lätta att de kunde dras på rullar förbi forsarna och nå Östersjökusten, där havsgående skepp fanns. Det är fullt möjligt att Solleröinvånarna därmed kan ha deltagit i utlandsfärder vid denna tid.

Under vikingatid företogs handelsfärder framför allt i österled. Huruvida dessa färder även innefattade krigiska handlingar råder viss tveksamhet om, men sannolikheten finns. Bland de fynd av svärd som anträffades på gravfältet i Bengtsarvet fanns två med rika silverinläggningar i hank och gjalt (svärdfästet) och enligt sakkunniga var dessa svärd inte smidda i Sverige utan hade sitt ursprung i Franken eller annat land vid Medelhavs- eller Svarta Havskusten. Huruvida svärden är handels- eller krigsbyte är ej klarlagt.

De vikingatida bosättarna på Sollerön sökte sin utkomst i jakt och fiske. Spannmål började odlas och husdjur hölls. Nötkreatur, hästar och får eller getter fanns. Möjligen utgjorde handelsresorna en bisysselsättning. Välståndet skapade en viss överpopulation som möjliggjorde resor och handel. Under 1100- och 1200-talen skedde en märkbar förändring i levnadsförhållandena i trakten. Bergshanteringen framför allt i Bergslagen konkurrerade ut myrmalmsjärnet och därmed var grundorsaken till välståndet i stort sett utplånat. Den tidigare förhärskande asatron började att förlora sitt grepp över människorna och kristendomen vann insteg. Solleröns “storhetstid” var förbi och människorna fick livnära sig på vad jorden, vattnet och skogen gav.

Den vikingatida kultplatsen Lundgärdet på Bengtsarvsåkern övertogs av den kristna läran och där det tidigare blottades och offrades till asagudarna, uppfördes det första kristna kapellet. På platsen finns numera en minnessten där det framgår att kapellet stått där “af urminnes tid” men historikerna menar att det uppfördes på tidigt 1500-tal. Sannolikt kan även tidigare ha funnits någon form av kristet kapell där. Intill platsen finns enligt traditionen en offerkälla som i folkmun kallats för “Ogänkäld” men som ursprungligen troligen varit Odens källa.

Efter vikingatidens glansdagar blev Sollerön ett utpräglat agrart samhälle där småskaligt jordbruk med boskapsskötsel bedrevs, och med skogsarbete som mest framträdande bisyssla. Skickliga hantverkare tillverkade framför allt båtar och laggkärl som försåldes och gav goda biinkomster. En betecknande länk mellan äldre båtbyggartradition jämfört med nyare tid var att när Anders Bondesson återupptog byggandet av kyrkbåtar på 1940-talet använde han samma typ av båtkrampor som anträffats i vikingagravarna

Småbruket var föga lönsamt och de krympande arealerna på ön krävde en expansion till fastlandet. Detta skapade ett omfattande system, där ett antal platser närmast Siljan på fastlandet blev till hemfäbodar. Längre västerut bildades mellanfäbodar och längst västerut på socknens utskogar fanns långfäbodarna. Hemfäbodarna kallades även åkerfäbodar på grund av att gårdarna där omgavs av åkrar och liknade mest en något mindre upplaga av hemgårdar. Vid mellanfäbodarna fanns endast mindre uppodlade tegar vid husen och vid långfäbodarna utnyttjades enbart skogsbetet för kreaturen. Detta system gjorde att befolkningen förde en närmast nomadiserande tillvaro under sommarhalvåret eftersom buföring skedde tidigt på våren med återkomst sent på hösten.

Sollerön tillhörde tidigare Mora församling. Detta medförde stora olägenheter med kyrkoplikt när isarna var osäkra eller Siljan drabbades av storm. Socknemannen Jugen Jon Andersson utsågs att hos konung Gustav III söka utverka previlegiebrev för att bli egen församling på Sollerön. Detta lyckades han med sedan han tre gånger fotvandrat till huvudstaden år 1775. Han bevekade drottningen att hjälpa honom och som tack fick församlingen i begynnelsen bära namnet Sophia Magdalena församling efter drottningen. Först i mitten av 1800-talet togs namnet Sollerö församling.

Solleröns befolkning var under långa tider beroende av båtar för samfärdsel. Först år 1893 byggdes den första egentliga broförbindelsen mellan ön och fastlandet. Frakter av förnödenheter och handelsvaror skedde fram till slutet av 1800-talet med skutor och ångbåtar. Vid angöringsplatsen i Bengtsarvet fanns tidigare magasin för upplagring av varor. I slutet av 1950-talet tillkom bron över Sundet som numera utgör den bästa förbindelsen mot Mora.

Under de senaste decennierna har näringslivet på Sollerön förändrats radikalt. Det tidigare förhärskande jordbruket har minimerats så att endast en knapp handfull jordbrukare finns. Solleröns befolkning har hållit en någorlunda fast befolkningssiffra under flera sekler. Omkring 1500-1600 personer har räknats till bofasta på ön. De flesta boende arbetar i Mora och angränsande orter som tjänstemän, verkstadsarbetare och inom vården. Efter att tidigare varit egen kommun införlivades Sollerön i Mora storkommun vid kommunreformen år 1971. Trots de omvälvningar som skett under den senaste tiden är Sollerön en vacker plats centralt belägen i Dalarna, med den natursköna omgivning som Siljansdalen utgör.

Helmer Nilsson