Vi 76:or gick på Strandens skola när 90-talet gjorde entré. Solleröbarnen gick i Coch D-klasserna. Skolkatalogen säger allt om den tiden. Skolbussen var ett mikrokosmos av maktmissbruk och diskussioner. Gymnasiet hade en egen buss, vill jag minnas. Det blev mer ordning på det sättet. Ingången till Strandens skola var på baksidan av Rosa huset. Gick man en trappa ner kunde man spela pingis. Våmhusarna var värst. Man kunde få stryk. Oftast var det bara hot. Jag minns speciellt, när man spelade rundpingis, hur en från 9:an kunde plocka upp bollen med händerna, gå fram till nätet och kasta ner den i bordet utan en chans till räddning. Man var utslagen. Maktmissbruket när vi spelade rundpingis var regel. Senare blev vi också 9:or. Våmhusarna hade då skärpt till sig.
Så var det att vara ung på Sollerön på 90-talet. Man var i Mora. Välfärdssystemen fick en spark i magen och de offentliga medlen drogs in. Landsbygden blev dyr. Servicen drogs ner. Ungdomsgårdarna kanske fanns, men man var för stor för Soldis. Man hade vuxit ifrån Gun-Britt Perssons trygga famn. Sandis ungdomsgård fanns, men ”asså”.
Ljus i mörkret var Eva Smeds Danielsson och Sigge Låås. Sigge hade stående bussbokning hos Erlandsssons trafik för att åka till Stockholm med Solleröungar för att spela final i pingistävlingen »Bästa fyran«.
Stellan Bengtsson hade synpunkter på hur Sigge rankat laget och han åkte in på förhör. Pingis har alltid varit en smutsig sport.
SIFs herrlag hade brassar på planen. Bröderna Jerkgård, Luppan, Ejnar, Bobrov och Jansson. Damlaget var bra. Kisti Danielsson var libro. Hon spelar än, så vitt jag vet.
Fotbolls-VM gick i USA -94. Brolin, Dahlin och Kennet Andersson tog hem brons. Vi firade i fontänen med S:t Mikael och draken och cyklade därefter till Sollerön.
Som ung på Sollerön besökte man ofta Folkets park i Rättvik. Atomic Swing med »Stone Me Into The Groove.«
Det hände något med oss när vi började i Mora. Det gick liksom inte att hålla ihop. Enheten löstes upp i mindre beståndsdelar. Vi hade lämnat ön. Nya regler gällde. Det fanns en helt ny värld därute. Ett smörgåsbord med nya stilar. Det behövdes delvis annat försvar. Tjejerna försvann utom räckhåll. Våra tjejer, som man ibland hade haft chans på träffade coolare killar. De tänkte på kläder. Vi körde mest mjukisbrallor. Vi var chanslösa. Flera år efter. Jag köpte en bag som man kunde vika ihop till en frisbee. Ingenting funkade. Bara Krille Finsén fattade och skaffade långt hår.
Nej, ser ni, ungdomens ö ligger inte i Siljan. Den ligger i Karibiska havet, på riktigt, och heter Isla de la Juventud. Det är inte ett dugg bekymmersamt. Ungdomen har egentligen ingen bestämd plats. Den bör ju vara överallt och utforska varje liten okysst fläck på jorden.
Jon Böhlmark