Det var i februari 2021 och slutet på början av den eländiga pandemin kunde anas, jag sökte en plats att skriva på som gärna låg långt bort från mitt hem i Bålsta. Sökandet ledde till en solig ö med en märklig stuga. Lärkastugan. Den beskrivande texten utlovade rentav Sveriges bästa utsikt från utedasset. Namnet Karl Lärka var vagt bekant i och med mitt intresse för hans vän Dan Andersson, jag visste även att Karl tagit många kulturhistoriskt värdefulla fotografier i början av 1900-talet. Mycket mer än så kände jag inte till. Men min nyfikenhet var väckt så jag bokade Lärkastugan och anlände till vackra Sollerön en stekhet dag i början av juli. Med hjälp av världens största nyckel tog jag mig in i den timrade stugan och möttes av en plats där tiden stått stilla, när som helst kunde Karl själv stiga in och undra vem jag var. Åtminstone kändes det så. De enda moderniteterna i stugan med den enorma takhöjden och fina akustiken – den testade jag med gitarren – var min dator, mobil och högtalare. Men jag kom att trivas i sällskap med den väggfasta sängen, moraklockan, fotografierna, hattarna och alla andra föremål som påminde om gamla tider. Visserligen fick jag också sällskap av hundratals myror, men efter ett kortvarigt krig den första dagen avgick jag med segern. Vi uppnådde ett sorts samförstånd, myrorna lät bli att ta sig in i stugan och jag lät bli att besinningslöst krossa dem. Men jag glömmer mig, ni har ingen aning om vem jag är. För att kort presentera mig är jag till yrket en kunglig bibliotekarie med rötterna i Ludvika. Och när jag inte arbetar på biblioteket så arbetar jag ofta med annat, nämligen skrivande. 

Moderna bekvämligheter förutom el var bara att glömma i stugan, men det fanns dricksvatten att hämta i hembygdsgården och gott om vatten i Siljan vid ångbåtsbryggan för att tvätta sig med. Och viktigast av allt så fanns där skrivro plus gott om tid för eftertanke som frivillig eremit. Arbetsdagarna blev snart inrutade och till stor del förutsägbara. Jag gick upp tidigt på morgonen, bälgade kaffe, åt frukost utomhus – om det inte regnade – och vandrade sedan ner till ångbåtsbryggan för att vaska av mig. Därefter brukade texten i princip skriva sig själv fram till lunch då det var dags för mat och en promenad förbi Agnmyren eller mot det gamla kapellet. Och varje gång jag passerade Lärkas gamla brunn tänkte jag på historien om när den sprängdes med dynamit under konflikten om kulturmiljön. Att Lärka gick vinnande ur den striden får vi alla vara tacksamma över. På kvällarna blev det ofta en promenad ner till ångbåtsbryggan för att se den gyllene himlen gradvis mörkna medan solen långsamt slukades av Siljan. En vacker syn. Och av någon anledning träffade jag ofta intressanta personer att prata med där. 

Foto: Peter Bergström

Men tillbaka till det där med skrivro, jag ska modifiera det påståendet en aning. För ibland förekom det faktiskt distraktioner, välkomna sådana. Efter några dagars självpåtagen isolering skrek mitt sociala jag efter sällskap. Då var det skönt att ha grannar, de svarta och vita bräkande fåren som varje morgon hälsade mig till frukosten vid bordet utanför stugan. Jag hejade och de bräkte något som helt säkert betydde “god morgon”. Tidigare hade jag inte tänkt på att får bräker med både ljusa och mörka röster, en sinnesutvidgande insikt. Ytterligare en god granne var rådjuret som alltid dök upp klockan 8 på morgonen, hon tuggade i sig av buskarnas blad medan jag nöjde mig med smörgås. En tystnad och respekt rådde mellan oss, ingen ville skrämma bort den andre. Och eftersom vandringsleden går förbi stugan stötte jag ibland även på människor. Då gällde det att inte verka alltför desperat efter mänskligt sällskap och en pratstund, nej man måste spela cool. Och syntes paniken i min nya samtalspartners ögon visste jag att entusiasmen över sällskapet tagit sig överdrivna uttryck. Då var det bara att släppa taget och återgå till ordens mystik. För under en normal dag ivrigt påeldad av hög kaffekonsumtion och bra musik blev 4 000 till 6 000 ord skrivna. Det är förvånande mycket. Finns det någon sorts magi där ute, en kraft bunden till de gamla gravfälten som når in i stugan och kanaliseras genom mina fingrars kontakt med tangentbordet? Högst sannolikt. Eller så finns det bara inte mycket annat att göra när alla vandrare skrämts bort från stugans närhet. Ett av de mest uppskattade mötena var för övrigt när Sveas brorson Anders Romson och hans fru Berit kom förbi och vi började samspråka, så småningom hamnade jag på fika i deras vackra trädgård ute i Östnor. Eller den gången när ett promenerande par passerade och det visade sig att de mindes min farfar från ASEA i Ludvika, ute vid Lärkastugan är världen liten. 

Men så finns det skönhetsfläckar, allt vackert måste ju ha det för att skönheten ska framstå desto tydligare. Lärkastugan ligger trots allt väldigt ensligt till och där ute blir det snabbt väldigt mörkt när sommaren vänder. För att inte tala om att den ligger väldigt mycket på ett gammalt gravfält. När alla dessa faktorer adderas och du vaknar mitt i den kolsvarta natten av att någon står utanför ditt fönster och skriker finns det fog för att vara väldigt rädd. Efter en stunds pendlande mellan hjärtattack och förvirring insåg jag dock att det troligen rörde sig om ett rådjur eller möjligen en räv, förmodligen ingen osalig ande som ville mig illa. På morgonen studerade jag noga rådjuret när hon dök upp till frukosten, men utan att finna tecken på vare sig skuld eller samvetskval. Nästa skriknatt var jag mer beredd och kom inte alls lika nära hjärtinfarkten som den första gången, till slut blev vrålandet mer ett irriterande avbrott i sömnen innan hemsökelsen en dag tvärt avslutades. Tack och lov. 

Jag skulle kunna beskriva världens godaste jordgubbar eller avslöja om utsikten från dasset höll måttet. Kanske berätta om när åskvädret fick min fantasi att löpa amok vid insikten av hur hög stugans skorsten faktiskt är. Eller minnas den gången lokala ungdomar på väg till fest vid Agnmyren spelade musik på högsta volym, inget mindre än Jan Johanssons version av “Visa från Utanmyra”. Jag log både ut- och invändigt, länge och väl. Men det finns tyvärr inte plats för alla händelser och tankar från två somrars skrivande. För jag återvände såklart sommaren därpå. 

En ganska rimlig fundering är vad jag egentligen skrev på i stugan under vistelserna 2021 och 2022. Jo, mestadels två böcker. Den första heter “Ekon av brott” och handlar om ett antal mord i Ludvikatrakten begångna under början av 1900-talet, för övrigt med kopplingar till Karls vän Dan Andersson. I stugan insåg jag hur boken skulle läggas upp och efter det gick allt som på räls, miljön fick mig att enklare kunna visualisera berättelsens svunna tider. Min bok kommer ut under första halvåret 2023. Den andra boken är en förhoppningsvis underhållande men svårbeskrivlig roman, och tack vare årets sejour på Sollerön räknar jag med att ett första utkast ska finnas färdigt innan årets slut. Rent kvantitativt och kvalitativt har vistelserna varit mycket givande. Tack Karl och Svea Lärka för att jag fått använda er stuga dessa två somrar! Jag kommer tillbaka. 

Peter Bergström