Året är 1978 och jag är åtta år.
Det är en tidig försommardag på Sollerön. Altandörren är öppen och ifrån radion hörs svag, ointressant musik, i alla fall för en åttaåring. Förmodligen dragspelsvals som är den typen av toner som går rakt igenom huvudet på små barn som mest tänker på lek och äventyr. Vid vårt stora runda furuköksbord sitter jag och dricker Oboy och äter Skogaholmslimpa med messmör på. Jag har mina röda manchestershorts på mig som jag ärvt av min kusin Ingvar och ett vitt linne. Japp, det var dom byxorna som Mamma drog fast pillesnorken i dragkedjan på första gången jag skulle prova dom. Sådant glömmer man ju aldrig. Jag minns hur hon tjatade på mig att sätta på mig kalsonger innan vi provade men jag vägrade. Det var förresten inte sista gången det skulle visa sig att Mamma var betydligt klokare än mig.
Solen skiner in genom vardagsrumsfönstret och speglar sig på bordet. Man kan liksom se fönstret på bordet. Utanför ser jag genom den öppna dörren hur humlor flyger ifrån blomma till blomma. Ifrån köket hörs Mamma diska. Det slamrar till varje gång hon ställer något i diskstället. Mitt emot mig på bordet står en till kopp Oboy. I koppen sitter en smörgås. Det är min Lillebror Uffe som har mackan ” på jäsning”. Då och då stannar han till i sitt lekande och tar försiktigt upp smörgåsen, för den till munnen och suger i sig näringen för att sedan sätta tillbaka den.
Pappa ropar på oss att komma och går ut genom ytterdörren. Uffe och jag springer efter barfota. Jag hör hur Mamma ropar något om korsdrag. Dörren bakom mig slår igen hårt. I dessa lägen gällde det att vara snabbast eftersom det var otroligt viktigt att få sitta fram i bilen. Den som hann först fick sitta där. Så enkelt var det. Jag öppnar dörren bak och det är varmt som i en ugn. Det doftar galon och gummi. Det är så varmt att det inte går att sitta i sätena. Jag halv-står och håller i passagerarsätet framför mig som stöd.
Först när vi svänger ut på BP-backsvägen sitter jag. Sträcker mig och vevar ner fönstren bak. Vi passerar ”Njuttbudi”. Höger förbi kyrkan och Jonssons Hemslöjd. Caféterian och Kommunalhuset. Skopuben och Rune Svensson. Uhlas Kjell och Shell. Pappa bromsar och svänger sakta till vänster. Vi ska till Trapp Lars.
Den var den enda riktiga handelsboden som jag minns på Sollerön, även om jag vet att det funnits andra. Vi stannar nära det stora kastanjeträdet mitt på gårdsplanen. Det låg små taggiga kastanjebollar överallt i gruset så det gällde att gå försiktigt och man ville ju inte vara någon lipsill. Lars hade sin affär och verksamhet i en stor lada som var vinkelbyggd. En del av byggnaden var rödmålad medan vissa delar var vindpinade och grå. På gården i den röda lilla stugan bodde Svarvkitt Åke. En jättesnäll farbror som alltid skrattade och var glad. Han var en sån där gubbe som tog näsan för en och lyfte upp en högt och frågade om man ätit någon gröt. När man inte såg ut att förstå, skrattade han så han stora mage hoppade. Lars butik fanns på andra sidan trädet.
En låg trätrappa med ett steg. En ganska bred sådan och på sidan av ingången mot kontorsfönstret stod tomflaskor i backar. Gröna och gula fyrkantiga plastbackar.
På golvet innanför dörren låg trasmattor på ladugolvet. På väggarna hängde spadar och sågar. Sedan kom man fram till nästa ladugårdsdörr. En gnisslande väl använd port som ledde in i kontoret. Även där en trasmatta som låg snett till höger och om man följde den så kom man in i butiken. Eller fram till disken. Det fanns ingen butik i den meningen. Lars satt ofta bakom det gamla skrivbordet och den stora svarta telefonen när vi kom. Han reste sig när vi kom in och vi gick på led allihop. Sedan fick man stå efter väggen så han kom förbi. Han hade gamla slitna bruna skor på sig, tjocka tygbyxor och nästan alltid en rutig skjorta. Hans gråa hår var tunt, ovårdat och handkammat åt ena sidan. Alltid noga rakad på hakan. Han gick lite släpande med ena benet och haltade och tittade ner i golvet och så harklade han sig med stängd mun och drog in luft genom sin gigantiska näsa, som om han var snuvig. Och så visslade han samma trudelutt i fem toner.
Bakom ladugården stod en gammal gul och röd linjestyrd grävmaskin. Bredvid denna skapelse stod något som liknade en liten tågvagn. Där bodde en farbror som hette Svarvkitt Anders.
Under tiden Pappa gjorde affärer sprang vi ut och runt knuten till Anders. Han satt ute i det höga gräset på en pinnstol och hans gråa långa skägg kan bara liknas med Tomtens. Även hans hår var långt och vitt och blänkte i solen. Vi barn var sommarklädda. Anders bar en svart kostym, vit skjorta och en svart hatt. På fötterna var han barfota. Det var han alltid på sommaren. Även då han promenerade runt på ön – precis som vi behövde han bara akta sig för kastanjetaggarna. Resten var ren sommarkänsla!
Ost. Förresten. Pappa köpte ost hos Trapp Lars den där gången.
Nu har det gått några år och det är sedan länge omöjligt att få uppleva detta för barn idag. Nuförtiden åker vi till Willys, Ica och Coop för att handla. Inte mycket till äventyr ä int!
På trappan utanför ställde Trapp Lars ut tomflaskor efter att man fått pant för dom. När jag blev några år äldre kom vi på att det gick att panta flaskorna flera gånger. Fast det är en annan historia…
Kent Olsson