När man en söndagseftermiddag sätter sig i en bil och sedan svävar ner från kyrkbacken västerut med den bedårande utsikten och vidare över ”Drömmarnas bro” till Gesunda och ut på Solleröskogen, kan man ej undgå att göra vissa reflexioner. Är det något redskap eller någon maskin som i betydelse kan jämföras med plogen, så är det caterpillern. Plogen har erövrat jorden åt mänskligheten medan caterpillern har brutit vägar genom skogar och ödemarker och brutit isoleringen för bygder och därjämte erövrat skogen.'
På senaste tio åren, eller sedan laga skiftet började inom Sollerön har cirka tio mil skogsbilvägar byggts inom socknen. Man kommer praktiskt taget vart man vill på skogen och man har också fått direkt förbindelse med Järna i Västerdalarna
Vi följer vägen från Gesunda förbi Rossberg till Lindans och Sälens fäbodar. Det är otroligt vad sten det finns på Solleröskogen. Vägen är på vissa ställen kantad av stora stenblock, som står som monument över det vidunder till maskin som röjt vägen men har vägen varit svår att bryta, så har den dock prima grund. Längs vägen finns både små och stora tjärnar, som lockar sportfiskaren. Av Lindans fäbodar finns ej mycket kvar, medan Sälen, med den förtjusande Sälensjön intill är bättre bibehållen. Från Sälen går färden vidare förbi de sk Knappbo, Trolltjärn m fl platser och framme vid vägen Vimo-Säxa-Sävsjöbodarna. Vi fortsätter nu denna vägen förbi de båda Sävsjöarna och kommer till Sävsjöbodarna. På sina ställen är det verkligt vacker natur, fast man ej ser mycket av den sk storskogen. Drivningen har gått hårt fram och det är det som benämnes modern skogsvård.
Att nu återse en fäbodvall efter 50 år är något av det mest tragiska och vemodsfulla man får vara med om. Detta gäller särskilt Sävsjöbodarna, som såg sina sista dagar som fäbod för 50 år sedan och som för övrigt nu stått i förgrunden vid tvisten om undantagsdelarna. Jag var själv med där de sista åren och har en ganska klar bild av hur de såg ut där då och hur livet då tedde sig.
Täkten och byggnaderna var då ännu ganska väl vårdade och skogen genljöd av vallkullornas lockrop och ”kulningar”, blandade med skällornas klang och kornas råmande. Nu är täkten så gott som igenväxt och av de många byggnaderna finns nu endast ruiner eller några grova torrfurustammar kvar. Den södra stugan är inredd till stall. Den började nämligen bli dålig och då tog man vid en skogsdrivning och utan vidare sågat upp en dörr på gaveln rätt i den forna mjölkkammaren. Vidare sågade man bort innerväggen och så var det klart att leda in hästen i den forna fäbodstugan. Saken blir ej bättre av att vederbörande inte frågade stugans ägare om lov.
Men i dag är vi ute på upptäcktsfärd och försöker glömma tragedin med fäbodvallen. Skogsarbetare Westberg tar ledningen och så bär det av in i skogen i sydvästlig riktning från fäbodvallen. På en liten stig över sten, mossa, ljung och blåbärsris och hala trädstammar går Emil med smidiga sviktande steg. Efter en halvtimmes vandring från Sävsjöbodarna stannar vi på en höjd och här vill skogskarlen visa oss något extra. Och vad är nu detta? Är det en nyck av naturens krafter, eller är det gjort av människohand? Det är en stor sten, som gott kunde tas för en offersten, där den vilar å tre fristående stenar, vilka stå på hälleberget. Stenen är platt både på ovansida och undersidan. Den är ca 1,45 meter lång och 1,40 meter bred, medan höjden är 0,90 meter. De tre stenar som bär upp den ca 2 kbm stora stenen äro resp. 0,50, 0,30 och 0,15 meter höga. Höjden från marken och upp å stenen blir ungefär 1,20 meter. Stenen ger intryck av att vara upplyftad och pallad.
Då stenen endast ligger några hundra meter från ”treriksröset” Rödklöv, där rågången mellan Leksand, Sollerö och Järna stöter samman, vill man naturligtvis också se denna sevärdhet. Det är en vacker plats med en storslagen utsikt över Flatensjöarna och vidare bort mot Järnabergen.
Men trots den vackra naturen och den betagande stillheten måste man vända om till fäboden. Det känns skönt att slå sig ner i den trevliga skogsarbetarstugan och vänta medan fru Märta kokar kaffe och plockar fram en stor trave med bullar. Och var smakar kaffet godare än på ett sådant ställe. Så embarkeras åter bilen med Emil vid ratten och snart är man åter hemma efter den bästa utflykten under denna regntunga sommar.
Mora tidning 25 september 1957
Svenjoan