Mer än några andra av Dalarnas folk har Solleröborna varit både nomader och sjömän, och båda begreppen har haft sin naturliga förklaring. Man har bosatt sig på en ö, och denna ö har med tiden blivit för liten för den växande befolkningen. Man har varit nödsakad att såsom Europas stormakter skaffa sig kolonier, och troligen har också dessa kolonier på fastlandet kommit till ganska snart. Då broförbindelsen kom till först på 1860-talet måste alltså båtar före denna tid komma till användning vid alla flyttningar mellan ön och fastlandet. Olika båttyper brukades för olika ändamål vilket gjorde att öborna blev skickliga båtbyggare och sjömän. Lägges därtill att man på fastlandet hade minst tre fäbodar att flytta emellan, så kan man nästan kalla folket för nomader. Att det uppstod situationer, som den bortskämda nutidsmänniskan skulle ha svårt att reda upp säger sig självt. Men då var man både van och tvungen att klara sig vilket följande händelse är ett strålande bevis på.
Uppe i Åsens fäbodar gick Kerstin, hustru till Mats Olof Andersson, en sommardag, närmare bestämt den 20 september 1876, och utförde sina många sysslor, då hon kände att hon snart skulle föda sitt barn. Detta var hon ej beredd på uppe i fäboden och beslöt därför att fara hem till Sollerön. I sällskap med sin man gick hon ner till en båtplats vi Siljan, benämnd ”Björkskipus”. Därifrån skulle man sedan ro den cirka en mil långa sträckan till ”Hållsta” strax söder om Sollerö ångbåtsbrygga.
Men ödet hade annorlunda bestämt! När man kommit ungefär halvvägs ut på Stamnäsfjärden kände Mats Kerstin att stunden var kommen. Och så lade hon sig på båtens botten, och med hjälp av mannen födde hon så en pojke. Då det var närmast att nå bygd om man vände, så gjorde man det, och så fort båten nått land sprang fadern upp till närmaste gård i Björka och fick häst och kärra och körde hustrun dig. Medan modern och barnet ompysslats där, tog fadern barnet i famnen och så gick de båda åter ned till sjön, gick i båten och rodde till Hållsta. Uppför den branta backen där gick hustrun ensam och vidare hem till Matsgården. Mats Kerstin Andersson, född Olsdotter var född 1846 och dog 1939. Mats Olof Andersson var född 1844 och dog 1907.
Om dessa färder på Siljan och särskilt transport av boskap och hästar skulle det kunna skrivas avhandlingar, och en som ännu med friskt minne kan berätta om fäderna är Anders Björk i Utanmyra. Att det även förekom små äventyr med humor i framgår av följande händelse.
'Den mångkunnige Måspers Anders skulle en gång ro ett par grisar från Björka till Bråmåbo. Hans mor följde honom ner till sjön, varpå de båda kultingarna stuvades i båten. Så gled båten ut på Siljan med Måspers Anders vid årorna och de båda grisarna i aktern. Färden gick bra till en början men så blev det kiv och gnäll i aktern, tills den ena grisen hoppade över bord. Nu gällde det att hindra även den andra att hoppa i, och därför lade roddaren ifrån sig årorna och lade sig i fören, varigenom akterstammen kom högre. Grisen, som hoppat i sam runt båten och skrek, tills Anders fick ett tag i hans ena öra, och en framfot och kunde hala upp honom. Men vid det gallskri som denna manöver åstadkom hoppade den andra nassen i vattnet. Med samma grepp halades även denna upp så småningom, och efter detta dopp låg de båda julgrisarna stilla. Men under tiden hade stormen från sydost tilltagit, och Måspers Anders måste ro i land söder om Kulåra
Anders Björk och hans ena syster skulle en gång i ungdomen ro en grissugga från Gesunda till Sollerön, och det gick betydligt lugnare till. Fadern hjälpte dem i båten med suggan, och så fattade systern i årorna. Den ovanliga passageraren fann sig väl där den låg på litet halm på bottenbrädet. Man rodde genom Sundsbron och rundade näset där och rodde sedan in i Norrviken. Vid landningen lutade man vara på båten och så klev suggan snällt i land. Sedan bar det bara att promenera upp till gården.
Mora Tidning 17 december 1954
Svenjoan