När Sollerö hembygdsförening bildades för många år sedan var den väl liksom på de flesta andra platser bara en blygsam ideell sammanslutning, som med några små medlemsavgifter sökte rädda en del av förfädrens arv: byggnader, föremål och redskap, seder och tradition. Nu ser man dess bättre på denna hembygdsverksamhet som en samhälls- och allmän angelägenhet, och framför allt vill man att en hembygdsgård inte bara skall vara som ett museum utan en levande och gemensam gård för bygden.
För Solleröns del har hembygdsgården kommit att ligga på en av socknens vackraste platser, även om planläggningen inte blivit såsom men kunde ha önskat eller byggnaderna så stilenliga som önskvärt vore. Det senare gäller då främst takläggningen, tegeltak, men detta har ju varit en kostnadssak och det viktigaste är ju att byggnaderna kunnat räddas och bevaras. Den som nu besöker gården och ser sig om i uthuset kan finna, att någon skött om redskapen och tjärat dem, mm allt är välordnat. Och vad är orsaken, jo gården har fått en intendent, konstnären Sven Hinders. Det är staten som vill stödja hembygdsverksamheten med bidrag, och tack vare detta så har Hinders blivit deltidsanställd. Arbete kommer förvisso inte att fattas. Att börja med är det fråga om katalogisering av föremål osv. Man kan uttrycka saken så, att inne i Stor-Lafvasstugan residerar Kall-Karin och på själva gården Hinders-Sven.
En mycket unik gåva har överlämnats till hembygdsföreningen, nämligen den s k Stunis-tallen. Denna har som bekant stått väster om Stunisviken i Utanmyra, vid sjöstranden invid Dalälvarnas fiskodlingsanstalt. Då nu denna anläggning nyligen utbyggts, har tallen kommit i vägen och måste bort. Den har varit fridlyst sedan 1925, och tillstånd för dess borttagande har getts. Tallen har varit torr och dess livslängd har därför varit ganska begränsad, även om den givetvis kunde ha stått i många år. Man har kommit på idén att delvis bevara tallen på Sollerö hembygdsgård, och fiskodlingen torde komma att stå för kostnaden. Man har kapat av en rotstock på 4-5 m som kommer att resas upp och få något skydd samt en minnestavla. Det har varit en sk strand eller dvärgtall och i roten mäter den ungefär en meter i diameter på det bredaste stället. Den är urbränd i roten upp till manshöjd. Detta vill man förklara med att här vid Stunisviken, som var en viktig båtplats med utfart mot Mora, gjorde man i mörka kvällar upp eld för att vägleda båtar ute på Siljan. Tallen med eld vid sidan har därför fått tjänstgöra som fyrplats i gamla tider.
Under de trivselkvällar som nu under en följd av år blivit så populära och uppskattade på hembygdsgården, har kravet på en större samlingssal på platsen blivit allt större. Både i Orsa och Älvdalen har man sk slöjdstugor på gammelgårdarna och någonting i den stilen borde också Sollerön ha. Därtill kommer att önskemål framförts att man eventuellt även här skulle kunna få någon sorts komplement till Gravfältet och vad därtill hörer. Allt detta är gemensamma uppgifter och intressen både för Solleröbygden och sommargästerna.
Mora Tidning 1972
Svenjoan