Den ena generationen efter den andra försvinner, och med dem försvinner också många sägner och roliga berättelser som var så otroligt viktiga i själva samlivet och livsföringen. Man talar ofta om den gamla bygemenskapen och grannskapen, som förr var en sådan viktig tillgång. Detta gällde icke minst, det rent kollektiva samarbetet med olika sysslor och arbeten men minst lika viktigt var den underhållning eller förströelse som det fria umgänget gav. Man gick helt enkelt in i stugan hos en granne eller bekant och satte sig ned vid spisen, och snart kom samtalet igång. Råkar man nu komma in hos någon och TV eller radio är på, så är det nätt opp att någon ser en. På sin höjd pekar man på en stol. Ej heller är det så ovanligt när någon fyller år och vänner och bekanta kommer med blommor för att uppvakta, att man då sitter och tittar och hör på alla dåliga nyheter ute i världen. Konsten att språka och berätta försvinner mer och mer. Folk blir mer och mer ordfattiga det blir som i TV och radio – man måste använda svordomar och fula ord för att kunna uttrycka vad man menar.
Ännu finns det dock några kvar som både kan och har historier att berätta. Till dem hör bland andra Bus Nils Matsson, Bengtsarvet, nu bosatt i Gesunda. Han har växt upp med många original omkring sig, och till dem hörde Busjerk Margit, som bodde längst uppe vid den sk Båthusbacken i Bengtsarvet. Under sommartid var denna backe eller vägen upp från ångbåtsbryggan till själva byvägen den mest trafikerade på själva ön. Vid bryggan lade då minst två ångbåtar till dagligen, och förutom den livliga persontrafiken så gick praktiskt taget allt fraktgods denna väg till affärerna på Sollerön.
Busjerk Margit hade sitt lilla ”fjos” (lagård) med ett lider intill, varifrån hon kunde se så gott som allt folket som kom från ångbåten och gick förbi Det var ganska drygt att gå uppför denna backe i sommarvärmen, och en dag medan hon stod i lidret och öste vatten ur en så stannade några herrar till och frågade om de kunde få litet vatten att dricka Den som frågade var konstnären Anders Zorn från Mora, och det är troligt att han språkade bygdemål, då han frågade om den andra herrn fick litet vatten. Margit plumsade ner den stora skopan i vattsån och räckte den till den främmande herren med orden: ”Sä läpi di” Detta var i början på sekelskiftet och den som fick vatten av Busjerk Margit var dåvarande kronprinsen Gustav, far till vår nuvarande konung. Det är litet svårt att översätta denna korta mening, men fritt översatt skulle det bli: ta emot, slå i dej! (töm i dej). Nu får man komma ihåg att för Busjerk Margit fanns icke orden ”Var så god” och hon förstod ej heller att skilja på person, men välment var det.
Detta var bara ett litet bevis på den oförbrännerliga rättframhet som var utmärkande för Busjerk Margit. Hon hade en gång blivit instämd till tinget i Mora att vittna i ett ärekränkningsmål och gick där och väntade att någon skulle ta hand om henne och bjuda på någon traktering. Då hon äntligen kom inför domaren var hon arg och sa rent ut att de var några riktiga fjantar allihop, hon hade inte fått så mycket som en ”blot skårpa” på hela dagen hon struntade i att vittna. Målet blev avskrivet, alldenstund målsägaren icke infunnit sig.
Men nu lämnar vi den intressanta och levnadsfriska Busjerk Margit, och samtalet kommer in på en morbror till Bus Nils. Den legendariska Dunder Anders. Han som varit i Amerika och lärt sig ljuga amerikanskt. När han berättade såg han rent arg ut, och ingen vågade knappast opponera sig mot honom. På sommaren gick han ofta med metspö och även om alla andra blev utan fisk, så fick han. Bus Nils berättar att när han for till Amerika hade han ingenting med sig – bara en 25-öres limpa i innerfickan. Inget språk kunde han och inga bekanta hade han. Innan han for fick han adressen på en vid namn Sund Lars. Han for ner till Göteborg och kom så småningom över Atlanten, stuvades vidare på ett tåg, som gick långt inåt landet, där man halft kastade av honom. och här mötte nu den förutnämnda Sund Lars.
Han kom så småningom tillbaka till Sweden och hade då givetvis mycket att berätta om. Bland annat berättade han dramatiskt om stora hajar, 40-50 meter långa som svepte närgånget kring fartyget. En av hans unga släktingar vågade då invända att han läst i naturläran att en haj var 10-15 meter lång.
Ha, svarade Anders, de har växt mycket sedan den boken trycktes. Punkt och slut.
Mora Tidning 1972
Svenjoan