Ljudet av stöveltramp hördes ute i farstun och därpå dunsen av gummistövlar, som kastades på golvet, och in i stugan träder en ynglingagestalt, med något av gäck och humor kring munnen. Han kastar en blick på mej, där jag ligger på kökssoffan, och fråga rakt på sak:”Ur e ä min di? (hur är det med dej?). ” Ä e bar dåli (det är bara dåligt), svarar jag. Då rev Johan i : ”Dålin a du veri jämt, bar vilja spylå å skriv tok i tidnindjen, men nu fråger i di um du e sjok?” (Dålig har du varit jämt, bara velat spela och skriva tokerier i tidningen, men nu frågar jag, om du är sjuk?)
Det är bäst att genast tala om att denna Johan av både födsel och vana kommer från spelmanssläkten i Sturull-gården i Bengtsarvet. Hans farmor, kalld Reser Kerstin, spelade på hornet i långfäbodarna så ”Käppbukallär dryglet je full kåvstavu”. Hans faster kunde väl så gott som alla psalmer och fick ofta vara med som försångare i Sollerö kyrka, medan fadern var en skicklig spelman på både fiol och dragspel. För att nu ej tala om den kull, som Johan själv tillhör.
Jag talade om för Johan hur besvärlig denna influens-snuva var och hur jag sökt kurera mig med honungsvatten, varma fotbad, piller och medikamenter av olika slag, men ingenting hjälpte. Då rev Johan i på nytt på sitt oförfalskade modersmål med några krafitga adjektiv från svenskan: ”Ja , men du begriper full att demda dj-a baciller a skåjla um si, så dem a vurti bar värr å värr full i f-n – släxå åller bi nu fö tidn” (Ja, men du begiper väll att de där dj-a bacillerna har skolat om sig, så att dom har blivit bara värre och värre full i f-n – såsom alla blir nu för tiden). Nej då, forstatte Johan, jag har försökt med allt möjligt: druckit varm pilsner, wisky – som skryt-Viktor förordade. Alla piller och medikamenter som vi hade i skåper. Det var bara en sort, som min mormor rekommenderade, men som ej gick att komma över. Och det var ”tjetpiss”. Och givetvis var det sista bäst, därför att getterna åt alla möjliga växter, både lovliga och olovliga.
Därpå fortsätter Johan vidare. Nej det är först då jag kommer till Borrberg, som jag blir mej lik, får åter trampa mina barndomsstigar, där Bombi-Bitt (alias Lindpojkarna) och jag haft så många roliga och spännande äventyr. Där finns ännu ett härligt friskt källvatten, som kommer fram ur Borrbergets innandöme, och där finns den barrskogsdoftande, terpentinmättade luften, viken lägger sig som en ljuvlig balsam på lungorna. Aptiten är nästan obegränsad. Albert gräddar härliga tjocka kolbullar, som utfylls med ett sjok älgkött, halstrat direkt på den heta glöden. Så ligger vi och dåsar och har det skönt drömmande oss tillbaka till ”fornstora dar”, då livet och jakten i dessa fäbodar följde naturens lagar. Det är detta som kallas avkoppling! Här är ej något lämpligt klimat för baciller, även om de till äventyrs skulle vara omskolade.
Annars tror jag att du ej är sämre än att du kan slå vademecum på en sockerbit och kura dej – sade Johan spydigt – och så tar vi fram fiolerna och spelar alldeles som då jag var inne på beredskap, i början på 40-talet. Det var vid Dalregementet i Falun och sista natten före utryckningen, och naturligtvis ”liv i luckan”. Spelmän från Rättvik, Orsa och Sollerön m fl spelade i ett, och frampå efternatten kom daglöjtnanten in för att se vad som pågick och om de skulle få stanna ytterligare några dagar. Då steg en äkta Rättviksspelman fram, självsäker och lugn, klappade löjtnanten på axeln och sa: ”lungen ner dej litet pysn, så ska du få på Sparvfars polka (naturligtvis på äkta Rättviksmål). Och så blev det, och tydligen var det ett befäl, som hade sinne både för humor och musik.
Men från det ena till det andra, heter det, så är det ej bara lagårdarna som blir tomma, även stallen gå samma öden till mötes och snart är även hästarna på Sollerön lätt räknade. Men för omkring 40 år sedan hade vi på Sollerön också en föreningstjur av fjällras med det stolta namnet Drott. Den som skötte om honom hette Jons Per Persson i Utanmyra och han utförde praktiskt taget alla körslor med honom vid gården. Om denna Drott berättar D K i Dalabygden en rolig berättelse, som skulle ha varit värd att se på en film. En gång var Jons Per på väg till Mora med sin Drott, och ute på Vinäsfjärden kom först en släde med två nämndemän, som skulle till tinget i Mora. De gjorde sig ingen brådska utan höll sig efter Drott, men så kom Dunder Lars med sin travare och tyckte naturligtvis att det gick alldeles för långsamt och körde först förbi nämndemännen och fortsatte vidare, i akt och mening att även köra om Drott. Men då var det hänt. Drott besvarade genast utmaningen och satte iväg med en fart, som förbryllade både nämndemän och framför allt hästkarlen Dunder Lars, som trots alla ansträngningar blev slagen i den unika och spännande kappkörningen. Vem skulle ha trott det, och dock är det rena fakta.
Ingenting har vi så gott om som frisk luft, och härligast är den på morgonen Alla som vill njuta obegränsat av denna vara är därför hjärtligt välkomna till vår ö, vårt Gesundaberg, våra fäbodar och våra skogar. Gå ut på stugusten eller gården och vänd dig mot öster, just som morgonrodnaden börjar eller solens första strålar visa sig. Dra in några kraftiga andetag och känn vilken underbar känsla. Det är som att bli spolad invärtes med friskt källvatten. Välkommen!
Mora Tidning 1968
Svenjoan