Huru ofta klagas det ej på väderleken, aldrig är den till lags. Och dock finns det väl knappast någonting, som bjuder på en sådan omväxling som just väderleken och årstiderna i vårt nordiska klimat. Länsskogvaktare Sundin i Mora brukade säga, att det aldrig varit meningen att någon skulle bo på våra kyliga breddgrader. Men nu kan man väl vara ense om att Sollerön och hela Siljansdalen är den enda rätta platsen på jordklotet att bo på för närvarande. Hela hösten och fram till jul var det rena sommaren med barmark. Det rent av doftade vårlikt. En bit in på det nya året kom så den riktiga vintern med kyla och lagom snö. Nu råder en verklig idealvinter med frusna myrar och bra före. Bevara oss väl, Sundin, för tropikerna med djungel, tigrar, lejon, krokodiler, grön och svart mamba mm.
Medan vi haft och har det skönt har stormen härjat runt våra kuster och framför allt förstört skog i en omfattning, som blir kännbara många år framöver. De, som det direkt berör, har i en del fall blivit så gott som ruinerade. Nere i det stackars Europa, bl a i Paris, fryser folk ihjäl på gatorna. För våra ögon ter det sig ofattbart att folk får frysa ihjäl på öppen gata i en stad som Paris. Hur kan man tillåta något sådant?
Men då vi nu äntligen fått en idealvinter, särskilt för skogsarbete, så vill man nästan med kyrkoherde Lars Dahlin utbrista: När det regnar välling, har den fattige ingen sked. Skogsarbetet är nämligen även här inskränkt till det minsta möjliga. Alltjämt far man ner till de stormfällda skogarna, riktigt i och för sig. Bygden verkar rent avfolkad. Den som nu är hemma får obestridligen en känsla av mindervärdighet. Kvinnfolken sluter sig samman i juntor och arbetskretsar och tar ej just någon notis om karlarna hemma. Man spelar ungefär samma roll som de odugliga hemma, när våra förfäder i forna tider drog ut på vikingafärd.
Det talas ofta om moderna tidens jäkt och oro och den brist på lugn förtröstan som råder. <och dock har vi en teknisk utrustning som våra fäder aldrig ens kunnat drömma om. Förr såg man obestridligen på tillvaron på ett annat sätt. Man hade råd att leva utan att jäkta. Med andra ord; man levde helt enkelt. Nu lever man för inkomsten och den fördömda standarden.
Vad vår tid behöver är verkligen optimister, som tror på framtiden och därjämte har både humor och humör i det dagliga livet. Det är sådana personligheter, som är som saltet i tillvaron och som man i första hand minns.
En god representant för dessa personer var hemmansägaren Stunis Anders Matsson i Bodarna, som avled för endast några år sedan. Han hade ett avundsvärt pojkaktigt humör så länge han levde och gruvade sig aldrig för ett arbete eller ett göromål. Efter att ha utfört en sak brukade han vanligen säga; Det där gick ledigt, det tog ingen tid. Om klädsel hade han sig egen uppfattning och kunde om sommaren bl a gå med halmhatt, modell 1900 och gummiskor. Någon frågade honom. Om ej dessa skor var varma att ha på sommaren? Svaret kom direkt; Isä, itan e sumu sko ä så K-Jerk frädet föter i vittes. Fritt översatt: Det här är samma sorts skor som K-Jerk hade i vintras, då han förfrös fötterna.
Dunder är ett ”klämmigt” gårdsnamn, som förekommer mycket på Sollerön. Antagligen kommer det av soldatnamnet Dunder. Vid sekelskiftet fanns det för övrigt så många med detta namn, att var och en av dem fick ett extra binamn. Det blev te x på Sollerömål, Skvatt-Dundren, Djus-Dundren, Ålakvist-Dundren m fl.
Nu gäller det den senare, som dog omkring sekelskiftet i 97 års ålder. Han bodde i Ållasgården uppe på Kyrkbacken, och skolbarnen kände väl igen honom. Han kan betecknas som ett praktexemplar av den gamla sorten. Vid ett tillfälle fick han ett pulver för en magåkomma. Pulvret skulle intas tillsammans med brännvin. Av någon anledning uteblev det senare och då tyckte Dunder: Då får ni lägga bort pulvret så länge. Men detta endast i förbigående. Det märkliga var när han dog i Gesunda. Då han kände slutet nalkas ville han att de skulle taga in i stugan ett extra åkdon för den långa färden. Och det egendomliga var att detta åkdon var en sängliknande låda utan botten (”umfjöler”) som man satte på släde och använde vid diverse vinterkörslor, i denna låda ville han nu dö. Men innan dess ville han också ut på brokvisten och se en sista skymt av solen.
Det skulle ej förvåna, om det bakom detta önskemål att sluta sina dagar i ett fordon låg en urgammal tradition. Var det ej på samma vis, när våra förfäder vikingarna brändes och jordades i sina gravhögar? De saknade troligen ingenting av sin vanliga utrustning, däri inräknat både båt och häst. Här finns det kanske ett fält öppet för forskare?
Mora Tidning 19 februari 1954
Svenjoan