När seklet var ungt och avverkningen på Solleröskogen gick för högtryck, fick ej något väder hindra arbetet, och då var det ett rörligt liv med bjällerklang på vägarna. Regeln var att man ville till skogen på hösten och tjäna en julslant. Från denna tid var det som Anders Brodin skaldar.”Vir klivum ina Petter å skuldum få våss jän kupp, å da fingum vir vårå bå vel å ländj inå munnen täjnet upp”. Man klev alltså in hos Petter i Mångbro, där man sålde kaffe för att få sig en kaffekopp, och där fick man vara både väl och länge innan munnen hade tinat upp. Man var nämligen på väg till skogs.
Nu går det ju till på ett helt annat vis och snart finns det ingenting som kallas för säsongsarbete, i motsats mot förr då hela året var upprutat efter ett visst program. Där de olika högtiderna och mässorna (Kyndelsmässan osv) var som fasta milstolpar i tillvaron.
Det ska villigt erkännas att ”språkförbistringen” särskilt i Dalarna med de många sockendialekterna åtminstone förr varit ett handikapp för barnen när de börjat skolan. Något liknande var det också för beväringsrektyterna när de ryckte in vid något Stockholmsregemente och kom i kontakt med storstadsslangen. Nu håller ju språket på att likriktas, och då är väl risken att även ”barnet kastas ut med badvattnet”. Men nu får man väl hoppas att det är långt dit, och det finns många som helt enkelt språkar sin sockendialekt vart de än kommer och sedan får de andra förstå dem bäst de vill och kan. Det är dock en känd sak att det finns mera nyanser och uttrycksmöjligheter i sockenmålet än i rikssvenskan.
Frågar man en turist eller en annan främling, om han vet vad ordet ”fjos” betyder, så blir det nog i de flesta fall en huvudskakning. Vi har valt detta vackra ord därför att det är så starkt avvikande från rikssvenskan och därför att det finns så otroligt många nyanser och benämningar för just detta ord, ej blott i de olika socknarna utan också i de olika byarna. På Sollerön säger man fjos och likaså i de västra byarna i Mora, men på östra sidan såsom i Noret blir det fjäs. I Älvdalen är det nästan fjos men mera utdraget och svårstavat. I Rättvik lär det heta fjus, och kommer man sedan. söder om Siljan, Leksand och Siljansnäs har man kastat om bokstäverna och fått det fina ordet föjs eller fejs osv
Säkerligen finns det många flera benämningar för samma ord. Vi har valt detta ord därför att dess vara eller icke vara dagligen är aktuellt, ej blott hos den enkla ”medborgaren” utan kanske ännu mer hos de styrande.
Ladugård, laggård, lagård, lagårdsdräng osv vet alla vad det är, och det inger genast en vision av stor bondgård med RSB-kor betande ute på fältet och en stor gödselstack med frän lukt. Alla som arbetar här tar naturligtvis med sig – menar man – något av denna doft, vare sig det gäller husbonden till kyrkan eller sonen, dottern till dansbanan. Och så är man inne på det mest förödmjukande, som kan hända en dansande: ”Han luktar laggård!” Om det nu någon gång skulle ha funnits någon gnutta av sanning i detta skällsord – nu finns det ej – så är det egendomligt att denna lilla doft blivit så förhatlig. Medan man i storstaden och fabriken kan fördra vilken odör som helst. Man kan som exempel nämna Grycksbo, ej i förklenande mening, där tåget stannade och en resande stack ut huvudet i kupé-fönstret, och undrade vad det luktade. ”Dom håller på och vädrar på Herrgården” svarade stinsen.
Men nu gäller det fjosluft och icke ladugårdsluft, vilket icke är precis samma sak. Ordet fjos hör väl främst samman med småbruksdriften i Siljansbygden och Övre Dalarna och då särskilt såsom den varit förr. Med detta ord så helt avvikande från ordet ladugård, tänker åtminstone de äldre sig en låg timmerbyggnad, där korna var bundna vid ena väggen och utrymmet annars upptogs av kättar för får och andra småkräk. Eftersom utrymmet var ganska litet och det var lågt i tak, så blev det ganska varmt i ett sådan fjos, vilket gjorde att kvinnfolken på vinterkvällarna samlades här och spann, särskilt lin som enligt uppgift blev fuktigt och segt av fähusluften.
Med litet överdrift kan man också säga, att för en riktig husmor så var detta fjos en del av hushållet och familjen. Hon talade och tillrättavisade korna och småkräken alldeles som sina barn inne i stugan, och hon visste precis vilka seder eller oseder varje kräk hade. Alla såg förväntansfullt på husmor, när hon kom in genom dörren och de å sin sida visste snart vilket humör deras värdinna hade för tillfället.
Aldrig har man hört att någon tagit skada av denna ”fjosluft” men väl att den bringat hälsa och förnöjsamhet. Även om fjoset nu ofta moderniserats, så finns säkerligen ännu på många håll något kvar av denna fjosluft, bildlikt talat. Man talar med sina djur som med folk, och båda parterna känner nog varandra mycket bra. Kan man sedan undra på om gamla mor i huset. Väl förtrogen med fjoset, ville ge sin sonhustru ett litet råd. Kanske blir det påfrestande för nerverna att bara gå inne och stöka litet, äta litet – för att inte blir för tjok – dricka kaffe då och då och röka en cigarett emellanåt kanske behöver man lite mera. Det var då den snälla svärmordern stillsamt tyckte: ”Ur ädd ä ve um du skull ädd fändji litä fjosluft då?” (Hur hade det varit om du skulle ha fått litet ”fjosluft” då)
Reflexionerna göra sig själva heter det. Den luft som varit så föraktad, nu så sällsynt och kanske snart bara ett minne.
Mora Tidning 31 december 1965
Svenjoan