I våra dagar torde det vara få som ha någon verklig uppfattning om brödets stora betydelse för ”det dagliga brödet” eller rättare sagt för den dagliga kosthållningen och för folkförsörjningen. Visserligen intar brödet en blygsam plats både på restaurangerna och många privatas bord bland de många kulinariska rätter som finnas och som nästan gör brödet överflödigt, men under kristiden ha nog många fått en extra påminnelse om brödets betydelse, omeletter, pastejer, stuvningar i olika tonarter osv i all ära. Under gångna tider har dock brödet spelat en större roll för folkförsörjningen än nu, varom finnes många vittnesbörd bland annat alla försök som gjorts att framställa nödbröd av olika ämnen.
Hade man bröd var bärgningen tryggad.
Medan fullständig naturahushållning ännu rådde var nog regeln den, att om man hade förrådet av bröd och brödsäd tryggad, då var också grunden lagd för en säker bärgning. Med sovlet fick det bli som det kunde; var det något, även om det endast var potatis och salt, så var det bra, men bröd måste det finnas. När därför alla andra göromålen för jordbruket såsom sådd, skörd och tröskning voro undangjorda, då kom till sist det viktigaste, malningen, som skulle ge den färdiga produkten till hushållet. Och hur detta arbete utfördes på de primitiva skvaltkvarnarna för en mansålder sedan därom finns det ännu många som kunna berätta och so själva varit med. Varje hushåll hade en viss dag, som kallades för ”stund” då någon av familjen fick fara till kvarnen och mala. Och själv fick han då både hacka kvarnstenarna och mala så gott han kunde. Men det kunde även ha sina svårigheter att fara till kvarnen som ibland kunde ligga ganska avsides. Särskilt för Solleröborna var det före brons tillkomst mycket besvärligt vissa årstider att komma till kvarnen. Det var att ro från ön till fastlandet och sedan bära säckarna upp till någon av skvaltorna mellan Mångbro och Siljan. För dem som i våra dagar till äventyrs klaga över sina existensmöjligheter kan det ha sitt intresse att höra vilka uppoffringar man förr kunde få göra för att skaffa sig litet mjöl till hushållet.
Det var någon gång i mitten på 1800-talet. Då det redan fanns en tullkvarn i Limån i Siljansnäs. Det var knappt om bröd och brödsäd i många gårdar på den tiden och bland dessa var en gård i Åsens fäbodar inom Sollerön. I den gården hade husmodern lyckats skrapa ihop en halv spannsäck (¼ tunna, ca 20 kg) säd, och med denna på ryggen begav hon sig den över 1 mil långa vägen till Limå kvarn. Där köpte hon lika mycket och återvände sedan med den 40-45 kg tunga bördan till Åsen. Därvid att märka att den sista sträckan var en lång och brant backe uppför Åsberget. Men hon kom dock hem med det välsignade mjölet.
Någon gång på 1800-talet fick Sollerön en tullkvarn både i Ryssån och Mångån, men dessa torde ej ha anlitats av allmänheten helt och hållet. Det var först när Mångbro kvarn kom till , som tullmalningen blev allmän och skvaltornas saga all. Möjligen malde man någon sammanmalning på någon skvaltkvarn ännu men en ny kvarndrift hade börjat på allvar.
Vid sekelskiftet startade Sollerö jordägare med berömvärd enighet >Mångbro <kvarnförening u p a och uppförde då en ny tullkvarn, där förr en skvalta låg (Hållkvarn med tradition om Danil Jonsson)
Kvarnen kom till stånd genom Klockar Olof Larssons initiativ och trots motstånd från bolagshåll. <kvarnen byggdes från början med tre stenpar och en skallmaskin. Senare har en tillbyggnad blivit gjord då bland annat valssikt, benkvarn och grynkrona tillkom.
Den största malningssäsongen är givetvis på hösten, sedan det egentliga jordbruksarbetet är över. Då kan det hända att kvarnstallet är fullsatt med hästar, och på kvarnbacken är det fullt med åkdon av olika slag. Och här gäller regeln att den som först kommer till kvarnen får först mala. Är man då ej ibland de första är det bara att slå sig till ro och vänta, och även om väntetiden skulle bli lång, så blir det sällan tråkigt vid kvarnen. Kvarnkammaren är samlingsplatsen för ”kvännkallum” och här kan det bli både roande samspråk och livliga diskussioner medan man väntar på mjölnarena; ”Slå på då”
En vacker höstmorgon när solens första strålar börja igenom de gula och röda lövverken, från vilka då och då kommer singlande ett blad som en guldplåt spänner jag för kvarnlasset. Men ej att förglömma, solen skiner också på Sofia Magdalenas vita kyrktorn, och där jag satt på kvarnlasset kunde jag ej undgå att känna tacksamhet mot Jugen Jon och hans kyrka, och framför allt att kyrkan står där den står, var skulle kyrkan annars ha stått? Och vad vore Sollerön utan sin kyrka. Men kvarnlasset rullar lätt efter den statliga landsvägen, och snart är man på den stabilaste och för alla konjunkturer okänsliga ”banken”, Långbanken. Här far man som genom ett sagoland. Siljan ligger lugn under ett svagt dis, en andkull simmar sakta i vassen och över den tunna morgondimman reser sig det blåa Gesundaberget med sina gula färgklickar. När jag passerar Strömbacken, har Fredriksson börjat göra uppbrott, fönsterluckorna äro ditsatta gårdsplanen är som vanligt krattad och fin och snart står det forntida vidundret ensam i skogsbrynet.
Framkommen till kvarnen blir jag förvånad över att endast finna ett traktoråkdon före mig, och vad kan anledningen vara ? Jo det är helt enkelt älgjakt och ingen har tid att tänka på kvarnen. I dag blir det varken väntan eller tid för prat. Knappt har kvarnpojken påpassligt plockat undan säckarna från hissen förrän von Rosen ber mig vänligt att slå på sikten. Sen kommer nöten och sammanmalningen, och där är jämnt nog man hinner ta sig en smörgås och en klunk i kaffeflaskan, förrän man ”pudrad” från topp till tå får lassa på och fara hem igen. Att få det dagliga brödet är i bokstavlig mening bara en lek, men ställer man begreppet dagligt bröd i ett större sammanhang då är det säkert många beredda att komma med ett annat svar. Hej kvännkaller.
Mora Tidning 30 november 1945
Svenjoan