Endast några stenkast norr om Mångbro står en skylt vid sidan av landsvägen med påskrift. ”Skvaltkvarn fornminne”. I den hets som nu råder på våra vägar är det ej så många som tar sig tid att se efter var denna skvaltkvarn ligger. Men den som en vacker septemberdag följer en stig ungefär hundra meter från landsvägen kommer helt plötsligt som i en annan värld. Det är en verklig idyll blandad med vemod. Där står de tre gråa byggnaderna ännu kvar, som var nödvändiga för den primitiva kvarndriften. Först har man den lilla kvarnstugan med stallet och vidare det urgamla lilla herbret och bakom dessa själva parkvarnen ”Skraderkvänn” och ”Weikskvänn”. Skogen har växt upp, höga stadiga granar samt lövskog, så det nästan är skumt kring husen. Även själva dammfästet är skogbeväxt och likaså intaget och den forna dammen. Rännan till kvarnhuset och vattenhjulet har naturligtvis fallit ner, men inne i de båda kvarnarna står stenarna färdiga att rotera och mala säden, som skakas ner från ”kvänntåjtn” (kvarnbehållaren). Detta byggnadsverk har kunniga bönder själva gjort och här har de under mörka höstkvällar när de haft ”stunden” (vissa timmar), malt sin säd till mjöl, som skulle bli till bröd, gröt och välling och även till kalas i sorg och glädje. För det yngre släktet bör det särskilt påpekas att det på den tiden knappast förekom någon egentlig malning till korna därför att så gott som all säd behövdes till brödsäd.
Det kan vara skäl att kasta en blick tillbaka inför en till synes så obetydlig sak som en gammal skvaltkvarn. Särskilt för den nuvarande generationen, som knappast vet vad ordet självhushåll eller naturahushåll betyder. Det är också förvånansvärt hur fort tiden har raderat ut allt dessa husbehovsanläggningar och nu har turen kommit till de mera förnämliga tullkvarnarna som också börjat bli mer eller mindre överflödiga, tyvärr kan man säga . Men detta är ett kapitel för sig.
Skräddarkvarn och Vikskvarn – parkvarn – är nu den enda som finns kvar av skvaltor inom Sollerö socken, varför det är så mycket angelägnare att vårda dem som minnesmärke, Sollerö hembygdsförening har också tagit hand om dess vård och just nu håller man på och lägger om taken på byggnaderna. Sedan skogen rensats bort vill man också återställa dammen och rännan varpå det är en lätt sak att med en plastslang fylla dammen med vatten och den fullständiga kvarnidyllen är återställd. Den eller de som för en stund vill söka sig till den verkliga stillheten och idyllen kan gå hit.
I det förnämliga verket ”Gruddbo på Sollerön” har John Granlund skrivit en intressant artikel om dessa gamla kvarnar. Ingen kunde tro att deras antal varit så stort, Den första förteckning över kvarnarna i dåvarande Sollbygge sextung finns i en jordrannsakan, som hållits av landshövdingen på laga ting i Mora sockenstuga 14 och 15 december 1663. I Mångåströmmen upptages här 113 kvarnar, i Lövberg 1 och i Ryssby 1, men dessutom upptagas kvarnar på följande ställen: Esunda 3, Mångberg 2, Fleneby 1, Bårberg 1, Rossberg 1, Sälen 1, Lindor 1, Sexby 2.
Detta gör sammanlagt 27 kvarnar inom Sollerö socken år 1663. Det är dock mellan Siljan och Mångbro som den egentliga kvarndriften varit lokaliserad och väl organiserad. På cirka 600 meter låg här 11 kvarnar: Längst ned vid Siljan Bugånskvarn, uppförd så nära Siljan, att det icke gick att mala vid högvatten. På östra sidan av ån längre upp lågo ej långt ifrån varandra tre parkvarnar, Nykvarn och Storkvarn. Rotakvarn och Digerkvarn samt Sånka och Pjånka. Mellan de två sistnämnda låg den nu bevarade parkvarnen Skräddarkvarn och Vikskvarn. Litet högre upp parkvarnen Hållkvarn och Yftskvarn. Med detta antal och kvarnarnas placering kan man säga att hela fallsträckan från Mångbro till Siljan var utbyggd.
Är det att undra på om våra förfäder med sin fantasi och sin tro var med om många upplevelser och äventyr i mörka höstnätter, när gränsen mellan dröm och verklighet på grund av trötthet blev utsuddad. Det är ej att undra på, att det var just kring dessa kvarnar som berättelser och sägner frodades mest. Vi kunna endast erinra oss sägnen om majoren Daniel Jonsson på Sollerön, som skulle straffas för sina bravader med att ligga vid Hållkvarn - den ovannämnda - en julnatt. Bara det säger mycket. Att den stridbare majoren sedan ej var rädd varken för myndigheter eller trollkäringar är en annan sak. Trots vår så kallade upplysta tid, kan väl även vi, liksom våra förfäder få behålla något av drömmar och fantasi.
Mora Tidning 30 september 1959
Svenjoan