Det finns väl knappast något område där den moderna tiden med dess rationalisering, gått så hårt fram, som med våra fäbodar. Ekonomerna och skogsexperterna rycker bara på axlarna och menar att avvecklingen går för sakta. Här skulle skogen ha växt för länge sedan och gett oss den valuta, som vi skall köpa vår höga standard för. Så enkelt är problemet för dem.
Men det finns även andra argument, och många i ansvarig ställning har börjat dra åt sig öronen inför den saliggörande skogsodlingen.
Sollerön har haft många fäbodar, men större delen av dem har snart skattat åt förgängelsen. Ännu återstår de egentliga hemfäbodarna, men även dessa är på väg att erövras av skog.
Går man från Gesunda söderut runt Gesundaberget, kommer man efter någon timmes promenad uppför branta backar, förbi myrhalsar och genom granmoar, fram till Borrbergs fäbodar. Det är en omväxlande och idyllisk skogsväg. Vid bron över Ekorrån måste man stanna och beundra lämningarna efter dammbyggnaden och vattenverket. Här låg Korvsåg och Borrbergkvarn, och man kan konstatera att våra förfäder var både kunniga och företagsamma, när de byggde dessa verk.
Borrbergs fäbodar ligger vackert och idylliskt, och innan skogen växte upp, var utsikten rätt fri ut över Siljan. Men nu har skogen marscherat in och nästan dolt gårdarna och husen.
Det är med både vemod och andakt som man går de gamla stigarna mellan gårdarna. Där ligger Nishansgården, med Lanser-Lars gårdstomt i närheten. I fantasin ser man Nishans Per gå upp mot skogsbrynet med älgbössan. Här ser vi vidare Grömingsgard, och längre ner går vi in på Häradsdomargården (Krånggard). Det är en rätt pampig gård, som på sätt och vis en gång sett bättre tider. Genom ett lider till en gammal vacker fähuslada, som daterar sig från 1700-tqlet, kommer man in på den vackra gården. Gården är omgiven av vackra tegar. Tyvärr växer lövskogen skoningslöst och förstör den annars så vackra fäbogården och dess omgivning Man må kanske förlåta häradsdomaren att lagfartspapper och tusen andra handlingar konkurrerat med Borrberg om hans tid. Det är ej utan att man tycker sig se Krång-Niss, förre husbonden, stå där på gården med pipan i mun och mysa av belåtenhet över tillvaron. Nu har ingen tid till detta.
När Wassen och skrivaren går nedför sluttningen av fäboden, stöter vi ihop med f d soldaten Anders Bom, en humorist och specialist på jakthistorier, och med Borrbergs historia på sina fem fingrar. Han har gallrat en slogmark för några år sedan. Det är en hop vackra vitstammiga björkar, som nu skall offras, för att skogen skall kunna växa. Bom är något av en filosof och har lätt för att le åt livet och det som sker. Detta är en gudagåva vom vi alla borde äga.
Mora Tidning 14 november 1956
Svenjoan