Tiderna förändras, heter det, men mycket är sig likt eller problemen är desamma som förr i tiden. Denna slutsats kan man bla komma till vid studiet av några gamla papper och då gäller det skatten och spriten. Det är ju alltjämt dagens stora problem.
E gammal debetsedel, utskriven av Knuts Lars Ersson i Bodarne, Sollerö, år 1843 visar hur stor skatt det var på en brännvinspanna då. Ett sådant redskap fanns väl i nästa varje gård, och att hanteringen ansågs både laglig och hederlig framgår därav att nämnda Knuts Lars var en betrodd man, som bland annat var s k uppsyningsman. Dessa hade till uppgift att se till att ordning och goda seder rådde i familjerna, och om så ej var anmäla detta till prästen. Därigenom fick han ofta heta ”prästkravil”. Han skulle för övrigt sitta vid prästens sida under husförhören.
Enligt denna debetsedel skall det för en 14 kannors brännvinspanna i skatt erläggas 3,36 banco. Övriga avgifter är: mantalspenningar 0,30, bevillning för två mankön och tre kvinnokön 0,42, kurhusmedel 0,15 samt lösen för debetsedel 0,02. Kurhus är benämningen på dåtida sjukhus för könssjukdomar. Den sammanlagda summan på debetsedeln är 5,29 banco. Huru stora enheter en banco består av är obekant men en banco skulle motsvara ungefär 37 öre. Denna skatt skulle alltså motsvara vår nuvarande statliga skatt. Men att få något begrepp om hur pass betungande denna skatt var för den tiden är mycket svårt, därför att det är så gott som omöjligt att få någon jämförelse på penningvärdet. Denne Knuts Lars var båtbyggare och byggde tillsammans med tre andra ”båtmakare” flera sk skutor. Dessa var 25 alnar långa och 6 alnar breda och givetvis av mycket stabilt virke. För dessa båtar fick de enligt ett gammalt kontrakt 100 riksdaler! Om man skulle värdera materiel och arbetstid, som offrades på en sådan båt, efter nutida penningvärde, skulle den säkert kosta 10 000 kronor.
Det kan tilläggas att det dröjde ej mer än 13 år till eller till 1860, då det blev ett, kan man säga våldsamt slut på hembränningen. Det var då kronobetjäningen måste läsa upp upprorslagen för Solleröborna och därjämte använda en avdelning ur Mora kompani som handräckning, medan brännvinspannorna plockades fram i gårdarna. I Utanmyra by gick det ju som bekant särskilt hett till med stränga straff som följd. Den som drabbades särskilt hårt var storspelmannen Knipen, han och hustrun hade gjort motstånd. Knipen fick Långholmen och det var nära att han skulle mista allt han ägde. Troligen räddade grannarna honom från detta öde. Det kan vara intressant att ibland vända på historiens blad.
Mora Tidning 23 april 1954
Svenjoan