Kommunalkamrer, socialvårdsassistent, intendent, konsulent och andra ”-enter” med olika kombinationer i det oändliga är ord och benämningar, som synes ha blivit nödvändiga för det svenska samhällslivet. Undra på om de verkliga patrioterna tycker att ärans och hjältarnas språk börjar bli urvattnat. Annat är det med t ex sockenskrivare, då har man genast fast mark under fötterna. Både socken och skrivare vet vem som helst vad det är, och en sockenskrivare blir således en person, som skriver för hela socknens räkning.
Och detta var just vad de gamla sockenskrivarna gjorde. Det är en självklar sak att dessa skrivare var kunniga män men vad som var ännu viktigare var att de åtnjöt ett obegränsat förtroende Begreppet sockenskrivare kan sammanfattas i tre ord: förtroende, kunnighet, anseende.
När lagen om kommunstyrelse kom till, och kommunalstämman därvid kom att ersätta den s k sockenstämman för den borgerliga kommunen eller församlingen blev det också nödvändigt med sockenskrivare, motsvarande kommunalnämndesordförande. Men dessutom var sockenskrivaren ofta även ordförande i kommunalstämman, varmed följde att han också skulle skriva protokollen. Jämfört med nutidens var dessa protokoll ovanligt noggranna och därtill sirligt formulerade. I detta sammanhang får man komma ihåg att skrivkonsten för 100 år sedan var långt ifrån allmän. Tvärtom var den sällsynt om det gällde mer än namnet och något enkelt brev. Stavning, satsbildning, bruk av skiljetecken, var begrepp, som dessa skrivare i vanliga fall knappast hade en aning om . Det blev att lära sig efter andra dokument och skrivelser, och det som sedan brast fick det sunda bondförståndet ersätta. Och det är förvånande hur långt de kom med detta. De olika frågorna synes ha fått en grundlig behandling och detta har sedan skrivits upp i protokollet med ett sirligt och mjukt språk. Det ligger någonting rent personligt i dessa minutiöst skrivna protokoll där stor bokstav användes då och då, oberoende av sats och mening för att understryka eller ge särskild betydelse åt vissa ord.
Vad som nu blivit sagt är, med tanke på Sollerös första egentliga sockenskrivare, nämligen Bråmå Jöns Jönsson i Häradsarvet, vilken under ett tjugotal år kom att skriva en del av Sollerös historia. Han var född den 3 november 1812 och dog den 31 mars 1894. Något senare samma år flyttade familjen ner till Kopparbergs socken. Han var även fjärdingsman och kallades därför vanligen
”Fjälsmans-Jöns”. Gården kallades likaledes med detta namn och låg uppe på kyrkbacken samt blev sedermera en tid länsmansgård.
Även om uppdraget som sockenskrivare tog sin tid, så var dock uppdraget en ren bisyssla. Som en yrkeskunnig soldbyggare hann fjälsmans Jöns med mycket annat. En viss typ av de bästa solleröbåtarna hade namn efter honom och han var en mycket skicklig och aktiv båtbyggare. Det senare framgår bl a därav att han tillsammans med tre andra framstående båtbyggare byggde flera skutor på en gård nere i Bodarne.
Sockenskrivare Bråmå Jöns kom under en lång tid att vara socknens främste förtroendeman och fick ofta representera kommunen både utåt och inåt han hade ingen flott handstil såsom tex de båda fanjunkarebröderna Fredrik och Edvard von Knorring och Måspers Anders. Men hans stil var fin jämn och tydlig. Formuleringen är mjuk och sirlig, samtidigt som den verkar exakt.
1867 synes ha varit ett nödår med så gott som missväxt och därtill otillräcklig arbetsförtjänst under den påföljande vintern. Det blev allmän brist på spannmål inom socknen och inga utvägar fanns att avhjälpa denna ”hotande brist”. Vid en kommunalstämma den 7 juli 1868 behandlades den kritiska situationen, och resultatet blev enligt protokollet:
”Så funno Sig Socknemännen nu nödsakade att vidtaga en åtgärd, den de i det längsta hoppats kunna undvika, nämligen att hos Kungl. Majt. i underdånighet bönfalla om ett undsättningslån till lindrande av det allra Svåraste behofvet. Sedan nu, genom kommunalnämndens försorg listor blifvit uppprättade å de undsättningsbehöfvande, och dels nu blifvit Granskade, Så att behofvet någorlunda Kunde Beräknas, Så beslöts att ett belopp af minst 1500 riksdaler af allmänna medel Skulle hos Kungl. Majt. i underdånighet Sökas, varaf 1/3 måtte om möjligt i nåder beviljas Såsom gåfva åt de mest nödlidande, och 2/3 Såsom Räntefritt Lån, under Socknemännens gemensamma ansvarighet, att återbetala på de tider Kungl. Majt. tecktes föreskrifva, och anmodas fjärdingsman Bråmå Jöns Jönsson, att på Socknens vägnar och på grund af detta protokoll till Kungl. Majt. underdånig ansökan ingifva”.
Utan att avvakta utgången av denna underdåniga framställning beslöts att genast uppköpa det ”oundgängligaste” behofvet av spannmål. Sol Lars Jonsson fick i uppdrag att fara till Falun och Gefle för att på billigaste villkor upphandla spannmålen.
Ett annat protokoll från den 10 maj 1866 gäller en vägsyn, som socknemännen vill ha framflyttad. Att personligt framföra detta önskemål valdes sockenskrivaren Bråmå Jöns Jönsson. Samtidigt var man dock villig att avhjälpa de ”största och nödvändigaste bristfälligheterna” tills dess landshövdingen skulle ”passera” fram där. Protokollet är justerat av Håll Lars Andersson samt fanjunkaren Johan Gustav Edvard von Knorring, som här visar prov på sin enastående vackra namnteckning.
Naturligtvis kan en ”kriogranskare” le åt det frikostiga bruket av stor bokstav och kommateringen. Men som jag förut påpekat var språkregler ett absolut okänt begrepp för denne sockenskrivare, och här är det själva formuleringen som är det allra viktigaste.
Mora Tidning 23 april 1954
Svenjoan