Nyårsafton 1999
Jag har en lång svart kjol, vit magtröja och julgransglitter som en boa runt halsen. Håret har jag samlat i nån typ av hästsvans mitt på huvudet så att det hänger ner åt alla håll. Jag är supercool.
Släkt och vänner är samlade, och jag får inte bara vara med om ett nytt århundrade, utan om ett millennieskifte. 1900 ska bli 2000. Den stora frågan på allas läppar är om det ska uttalas tjugohundra eller tvåtusen. Själv väljer jag det senare, men ger upp efter några år. Klockan närmar sig 12 på natten, vi häller upp Kopparbergs päroncider i våra champagneglas och går ut. Skrålande och skålande sjunger vi hela Markoolios hitlåt ”Millenium 2” mitt ute på Bengtsarvsvägen. Jag har inte vågat säga nåt till någon, men jag är väldigt rädd för att det kanske kommer att smälla. De har pratats om det, att kärnkraftverken kanske inte kommer klara av omställningen till ett nytt årtusende – utan kommer att nollställas. Naturligtvis händer inget, och rädslan släpper i takt med att fyrverkerierna täcker himlen.
2000 – året då jag ska börja högstadiet, året då jag blir tonåring
Några år innan millenieskiftet flyttade jag, mamma och min syster upp till ön från Stockholm. Jag fick snabbt lära mig av med ord som ”gata”, ”tröck” och ”lös” och ersätta det med väg, tryckte och lyste. Uttryck som att ”någon är dryg” eller att man ”får lov” att göra något ersattte tidigare ”jobbig” och ”måste” och jag lärde mig även att man kan låna något ”med” någon istället för ”av”. Det var inga större problem för mig att flytta upp. Större delen av mammas släkt bodde ju redan på ön och jag hade spenderat alla lov och mycket annan ledig tid på gräsmattan under mormor och morfars stora lönn, eller inne i deras soffa med en kopp varm svartvinbärssaft med citron och honung till kvällsfika. Om jag inte var där var jag hos min kusin – som råkade vara min jämnåriga bästa vän och som de kommande 9 åren även skulle bli min klasskompis. Vi har byggt gångar i det höga gräset på lindorna, åkt skridskor på Jugolok, lekt på varenda kvadratcentimeter av gammelgården, köpt glass och satt oss på ”dingla med benen”, klättrat i träd vid Kapelltomten, kastat en slant i Offerkäldo eller legat i snön i Klikkten och kollat på stjärnorna. Så nej, det var inga problem att flytta dit – jag flyttade ju hem.
När jag gick på Sollerö skola fanns det buskar längs fasaden och ett stort bollplank i närheten av matsalen, där jag lärde mina nya vänner att Hoppa kråka och Bolla 7an. Skolbussen, som gick både om Bengtsarvet och in i Isunda, stannade bakom skolan eftersom den nya hållplatsen vid kyrkan inte fanns. Istället fanns en vanlig bussficka utanför jympasalen eller så fick man gå bort till kommunalhuset. Det var innan Vikingamuseet både öppnade och stängde och när företagshuset fortfarande var Johnsons hemslöjd och både Skopuben och Ica fanns kvar. Koopen var mycket mindre, men fortfarande den dominerande mataffären på ön. Om det skulle vara så att man kom på lite för sent på kvällen att man behövde en mjölkliter eller en limpa kunde man ju alltid gå förbi nån av de två (!) bemannade mackarna som fanns på ön. Jag och min bästa vän spenderade många, många kvällar med att promenera runt på ön, och då passade det perfekt att smita in på Uno X och köpa sig några godisar för 1 krona styck. Shell, som sedermera blev OKQ8, låg på fel ställe för att vi skulle handla så mycket där, men vi åkte förbi med skolbussen varje dag och snabbt fick vi en hobby i att se hur bensinpriset gick upp och ner. Allt noterades bredvid läxor och föreläsningar i våra UNG-kalendrar som hade en given plats i bakfickan på jeansen. Jag minns diskussionerna som blev när bensinpriset spräckte 10-kronorsstrecket.
Våra kvällspromenader startade såklart i Bengtsarvet, och ibland gick vi ner ”runt byn”, förbi Agnmyren och bort Norbyvägen för att titta på solnedgången i Stunisväjk, och ibland gick vi bort Bölkittväg, hälsade på fåren vid Anna-Britta, svängde av uppåt och sen Budgatu bort till grusvägen och via Kulåra hem igen. På den promenaden hann vi diskutera igenom allt som var viktigt i våra tonårshjärnor och allt från läxor och skoluppgifter till jobbiga syskon, snygga killar och kändisar avhandlades utan att någon annan tjuvlyssnade. Vi älskade att gå i mörkret och kunde varje grop i vägen och varje sväng utantill. Om vi inte var ute å gick så satt vi hemma och pratade om allt istället.
Vi läste Frida-tidningar och gjorde deras tester, fantiserade om framtiden och läste roliga historier. Då och då skrev och framförde vi någon liten teater- sketch eller skrev egna sånger. De flesta sångerna var aldrig ämnade för någon annan att höra, men teater har vi spelat upp på större och mindre scener i hela Dalarna. Mest mindre, men det har varit lika kul för det. Att få spela historien om Malin och pesten på plats i Malibambo är ett väldigt varmt minne, och att få skryta om att vi sjungit på scenen i Dalhalla går inte heller av för hackor!
En annan sak vi roade oss med var att spana på turister. Höjdpunkten var när det var cykeltävlingar, och speciellt Cykel-SM! När BP-backen fylldes av folk, speakerrösten hördes över hela ön, och vi, liksom de flesta andra lokalbor, himlade med ögonen åt att de aldrig lärde sig uttala ”soldvarvi” rätt. Vaxade ben och cykelbyxor var aldrig vår melodi, men det var väldigt roligt att så mycket folk hittade till vår ö, och som jag minns det var det alltid strålande sol och fantastiskt sommarväder de här dagarna.
Vi trivdes också väldigt bra på parken under ”Big Lake Run”. Bensinångorna som blandades med Eddie Meduzas musik, brylkräm och blandningen av pilsneråk och veteranbilar väckte en speciell känsla och vi försökte passa in så gott vi kunde med föräldrarnas gamla skinnjackor och örhängen med svarta och vita tärningar på. Ofta försökte vi oss på den 50-talsinspirerade puff-luggen också, men det var allt för sällan den blev så snygg som vi hoppades, men det hindrade oss inte från att gå runt och försöka smälta in. Min bästa väns favoritbil var Cadillac men jag tyckte bäst om Chevrolet Impala. Båda skulle naturligtvis vara cab och från -59, men färgen var inte lika viktigt. Vi var dock överens om att bilar inte gör sig bra i vitt. Jag minns tydligt en försommardag när vi och min första pojkvän var ute och gick på Mora. Vi gick gågatan ner och skulle precis korsa Köpmannagatan vid Elbi-lampan när det svänger ut en Impala från Ica-parkeringen. Den svarta lacken glänste i solen och den röda läde- rinredningen lyste precis som mina ögon. Jag kunde inte hejda min längtansfulla suck och ett leende spred sig i mitt ansikte. När den åkt förbi kollade jag upp i min mindre imponerade killes ansikte och han sa, med glimten i ögat ”tänk om du kollade sådär på mig nån gång.”
Det hände att jag var hemma med familjen ibland också. Vanliga vardagskvällar var det en strikt tv-tablå som gällde. Jag hade en period i mitt liv där jag varje morgon när jag vaknade funderade på vad jag sett på för tv kvällen innan, för att på så sätt hålla reda på vilken dag det var. ”hmm, jag tittade på Tre kronor igår, det betyder att det är torsdag idag”. För det var så det var, Tre kronor varje onsdag och Rederiet varje torsdag. Skilda värdar gick varje kväll kl. 19.30 och innan dess kunde man slötitta på Vita lögner. Vi som inte bara hade bondkanalerna alltså, för det gick ju på exklusiva tv3. Annars var Voxpop och Voxtopp programmen att följa. En topplista med musikvideos, och drömmen var ju de veckor som snygga Aaron Carter var med. Framförallt när han sjöng låten I want candy och dansade runt i sitt blonda hår och försökte vara lika cool och världsvan som storebror Nick. Det fungerade på oss och ledde även till att vi började titta på nån tv-serie (Love boat?) för att en kille som var med såg ut som Aaron. Netflix och andra streamingtjänster hade inte kommit än, så därför var man bunden till tv-tiderna. Det var samma sak med musik, och jag minns hur vi var ett helt kompisgäng som hade övernattning och ingen fick gå och lägga sig innan vår favoritlåt spelades på radion. När vi hörde de första tonerna till Angel och Shaggys hesa skratt blev vi som lyriska och flög upp ur soffan och dansade till den lugna reggae-låten, innan vi snudd på ramlade ihop och somnade.
Som sagt hade inte Spotify och sånt slagit igenom, och det är ju faktiskt så att vår generation har fått uppleva hela teknikrevolutionen från första parkett. Hemma hos mig har det aldrig funnits mycket teknik alls, på gott och ont. Jag drömde och längtade länge innan jag fick lite pengar och kunde skarva till min första egna mobil och den första datorn köpte jag när jag flyttade hemifrån. Jag har inte farit illa av det, tvärt om, och ville jag använda dator kunde jag bara springa över vägen till bästisen. Det här var ju på den tiden internet gick genom telefonlinan, så vi fick bara 30 minuters internetanvändning per gång, och delat på två var inte det mycket. Men vi hann kolla både Lunarstorm och Bilddagboken och det var allt vi behövde. Det var väldigt sällan det hade hänt nåt där, men när jag såg att symbolen med de små fötterna trampade runt på skärmen så väcktes en stark glädje och spänning inom mig.
Jag kan på ett sätt sakna hur vi åkte in till skolan på morgonen, trots att vi inte började förrän efter lunch, bara för att sitta en meter ifrån varandra i datasalen och chatta på MSN. Hur vi gjorde hundratals egna smileys och döpte dem till kortkommandon som jag fortfarande kommer ihåg. Det var nåt speciellt med den tiden. När Plugg Ketchup och Panik Snubban hade Nokia 2510-mobilder, den ena med färgskärm och den andra utan, men båda med likadana skal med flames på. När de var supercoola.
Lisa Nyström från Blixtgard
