I Dalarnas skogar döljer sig mängder av kulturspår från forna tider. Alltifrån de första människorna för ca 10 000 år sedan, som gjorde mer eller mindre tillfälliga strandhugg, till spår efter permanent bosättning och verksamheter. Det kan röra sig om en sedan länge övergiven fäbod, en plats för omfattande kolningsverksamhet eller flertusenåriga spår i strandkanten, som endast blir synliga vid lågvatten.
Bara ca 3-5 procent av Dalarnas skogar är inventerade vad gäller förekomsten av så kallade forn- och kulturlämningar. Så chansen är ganska stor att just du stöter på en kulturlämning som inte är registrerad. Att en kulturlämning är registrerad be tyder att den finns tillgänglig och beskriven digitalt i antingen Kulturmiljöregistret (som du når via sökmotorn Fornsök), eller i Skog- och historiaregistren (som du når via Skogens pärlor, Skogsstyrelsens hemsida). Båda registren finns tillgängliga via Skogens Pärlor.
Dalarnas museum tar emot tips på oregistrerade kulturlämningar över hela Dalarna och målet är att beta av ca 70 tipsärenden per år. Ett tips kan vara mer eller mindre omfattande och tidskrävande, då det till exempel kan bestå av 4-5 finnbebyggelselämningar spridda över Västerdalarna, likaväl som det kan bestå av tips om en trädristning, eller en fångstgrop.
Nu ska ni få följa med på ett besiktningsärende som rör just en trädristning. Det är en härlig och varm sommardag i juni 2024 och målet för dagen är en trädristning som ska vara belägen tämligen nära en vindsnurra på Skuruberget. Väl framme letas det och efter en kort stund hittar man platsen för en förmodad sovhol som hörde till Selens fäbodar ca 2 kilometer bort. På sovholen vilade man och pustade ut en stund mitt på dagen med de kreatur man vallade, och gjorde sig en och annan ristning. På platsen finns en gammal torrfura kvar som har ristningar, säkert har det funnits flera, men de har tagits av tidens tand. Så är ju läget just med ristningar i träd, de försvinner tyvärr med tiden. Just denna ristade torrfura har försetts med ett tak, för att skydda den något mot nedbrytning. Den äldsta ristningen som vi kan se är från 4 juli 1818, då AAS och MAS har varit på platsen. Anders Anderson och Mats Anderson kan deras namn uttydas. Den 15 juli 1856 är APD, MPD och AND på plats. Namnen har uttolkat som Anna Persdotter, Bus Margit Persdotter och Anna Nilsdotter. AND återkommer med en ristning 1859. På ristningen återfinns några bomärken och ett antal X. X anses stå för antal veckor som man var på fäboden. Men vad gjorde männen där 1818? Som regel var det kvinnorna som befann sig på fäboden och vallade. Sannolikt har de följt med upp och ställt i ordning inför säsongen.
Efter noggrann registrering och fotografering av alla ristningar går färden vidare ner till Selens fäbodar för en fika vid sjön. Och vid sjön finns en enorm gammal spretig numera död tall. Denna har sannolikt varit upp emot 300 år när den väl dog. I tallen är s.k. bläckningar, där man tagit bort barken ur det då levande trädet. Dessa bläckningar lyste ursprungligen vitt och fungerade som vägvisare. Stora gamla övervallade bläckningar är placerade mot sjösidan till och kan ha signalerat för både sjöfarare men även för dem som kom vintertid över sjön: Här är det, här är fäbodarna! Hit ska ni! Så på så sätt kom man rätt.
Jenny Karlsson arkeolog
Dalarnas museum
WL2024:3201 Ristning, medeltid/historisk tid är det lämningsnummer som trädristningen har i Kulturmiljöregistret/Fornsök
