Jag kom till Sollerön med mina föräldrar Astrid och Sten Gustafsson och storasyster Jessica när jag var drygt två år. Att växa upp på Sollerön var en idyll som få barn får vara med om idag. Vi rörde oss fritt ute på olika lekplatser, på bondgårdar och gick hem och lekte hos varandra. När det var dags för mat ringde mamma i en klocka och då var det bara att knata hem. Min bästis Åsas familj hade en kobjällra, så vi kunde höra skillnad.
Vi åkte skidor och pulka i Kliktens långa backar och allra bäst fart fick man från översta kullen - som visat sig vara en viktig vikingatida fyndplats!
På våren hoppade vi hage, som vi ritat på vägen, och tog stenar och knackade på knallpulverband så det smällde och luktade krut. Vi hoppade tvist och hopprep i bruna manchesterbyxor, fotriktiga bruna Eccoskor och grovstickade ulltröjor som det blåste kallt igenom, men var det vår ute, så var det!
Det fanns vare sig dagis eller fritids när vi flyttade till Sollerön så jag fick vara dagbarn hos olika hushåll tills jag var 10 år och kom till Berit! Hon hade hund, som vi kunde åka släde efter, vita kaniner med ungar, katter, undulater, getter som vi matade med äppelkart tills de rapade och en ko som vi mjölkade, och sen fick vi världens godaste stuvade makaroner. Vi var flera barn och de yngsta bara 1 år. Jag älskade barn och djur och jag var övertygad om att Kommunal Dagmamma var drömyrket för mig!
När jag var 5 år fick jag börja på Lekis ett år för tidigt. Det fanns ingen annan barnomsorg på Sollerön då, så jag fick gå två år där istället. Fröknarna tycke jag var lite besvärlig som ville skapa något hela tiden. Det gick åt material varje dag. Kunde jag inte spela teater och leka med dockor som de andra barnen?
Hemma i den röda tegelvillan i Småstad på Sollerön pysslade vi mycket. Mamma lärde oss göra potatistryck och batik, stöpa ljus och måla stenar. I augusti började vi tillverka julklappar! Alla våra gosdjur skulle få var sin och på julafton fick vi pausa i julklappsöppningen och fortsätta nästa dag för det var så många att öppna. På 70-talet fanns inte Halloween som begrepp, men påskkärringar var vi gärna. Flera veckor före gjorde vi färgglada påskkort. Sen klädde vi ut oss i klänningar, förkläden och hucklen och rödmålade kinder och gick runt och delade ut påskkorten. Vi fick godis att stoppa i våra kopparkittlar och ibland pengar om de vi besökte inte hade godis hemma. Oftast låg snön djup och vi fick ha puffiga täckjackor med breda muddar nedtill och de bruna allvädersstövlarna på oss.
Jag hade en lång lista på saker jag kunde göra hemma för att tjäna pengar, vilket jag ofta gjorde. Jag fick 1 öre per maskrosblomma jag plockade och 10 öre om jag fick upp hela roten. Som grädde på moset var det kul att dela stjälkarna på maskrosorna och stoppa dem i vatten och se när de krusidullade sig till olika former. Det låter ju inte som mycket betalt, men vad har man för alternativ vid 5 års ålder och gräsmattan var full av maskrosor! Pengarna räckte ändå långt. Min kompis storebror hade gjort det galnaste jag hört talas om: han hade köpt godis för 10 kronor!!
Jag gjorde en liten egen tidning som hette Mulle och som jag sålde i granngårdarna. Men det blev ingen stor upplaga för jag gjorde alla för hand och varje exemplar blev nog slarvigare och slarvigare. ”Finn 5 fel” blev nog mer ”Finn 5 rätt”. Men jag hade stöttande föräldrar och grannar så jag lyckades få ihop en slant.
Den allra första butiken öppnade jag vid 7 års ålder: vår lekstuga. Där kunde andra barn ”köpa” morötter från landet eller ”mint-tuggummin” gjorda av myntablad doppade i vatten och sen socker. Jag och min bästis kom på att vi skulle sälja frön. Det var väldigt roligt och de luktade så gott, framför allt dillfrön och morotsfrön. Vi beställde frön från en firma i Torsås och lade påsarna i min pappas gamla gröna resväska, den passade precis på sparken. Vi åkte runt och sålde ”Gossen i det gröna”, ”Digitalis”, ”Nantes” och många andra fröpåsar. Det bor nästan 1000 personer på Sollerön så vi hade att göra. Vi var i vår fnissigaste ålder och hade utvecklat en fantastisk förmåga att reagera på samma saker och tycka att samma saker var pinsamma eller roliga. Ibland var det svårt med kommunikationen för sollerömålet var inte alltid lätt att förstå i gårdarna. ”Hej, vi säljer frön”. ”Seli ir fred?” ” Nej, vi säljer frön”. Att frön heter fred lärde vi oss rätt snabbt. Men gissa om vi bröt ihop när en tant ropade på sin man ”Anders, båtå ta punndjän”, när hon ville ha hjälp att betala!
Jag hade aldrig träffat nån säljare eller någon entreprenör då, men inser som äldre, att det var det jag var redan som liten. Den textila röda tråden låg längs med min uppväxt.
Min farmor var sömmerska åt societeten i Avesta. Hon hade jättestora böcker med modeller och glittriga, pälsiga, färgglada och spännande tygklipp från de stora modehusen. Jag och min syster fick ta dessa fantastiska tygklipp från gamla kataloger och de var perfekta för att sy små saker till våra klassiska Lundby-dockskåp som kläder och mattor, badlakan eller husdjur. Farmor hade så mycket spännande sytillbehör och vi fick låna hennes symaskin när vi var där, trots att vi inte var så gamla.
Hos mormor och morfar i Laxå fanns jätteroliga affärer! Den ena var bokhandeln där vi köpte fina bokmärken som inte fanns hemma i Moras bokhandel. Men bäst av allt var tygaffären. I flera rum fanns stuvar, som vi köpte per kilo, och spetsar med mera som blivit över från produktion av underkläder och nattplagg. Det blev många kassar med hem.
Så det textila intresset har jag haft med mig hela livet. Vi sydde ofta hemma, min syster och jag. Vi hade också en fascination för fabriker. På TV kunde man se hur saker blev till på löpande band. Det måste vi också göra! Vi startade en Sköldpaddsfabrik! Vi klippte ut huvuden, kroppar och en herrans massa ben och sen gjorde vi ett moment i taget. Det blev rätt trist i längden och gissningsvis finns de halvfärdiga sköldpaddorna kvar på mammas vind!
När jag blev lite äldre sydde jag mina egna kläder men även till mina kompisar och familj, allt som oftast. Vi sprättade till och med upp min storasysters Levis 501or!! Så använde vi delarna som mönster och jag kommer ihåg att jag gjorde ett par röd/vit randiga byxor i lakansväv med röda fickor i populäraste passformen. Kanske inte snyggast när man tänker efter, men tillgången på moderna tyger var mycket begränsad. Till skolavslutningen i 6:an hade jag sytt en fin blus med rysch och spetsar. Sent kvällen innan var jag klar och bara skulle stryka till den… så råkade jag smälta spetstyget framtill! Vilken katastrof!! Mamma ryckte in och sydde i ett nytt spetsparti för hand till fram mot midnatt. Tack fina mamma.
När jag gick i högstadiet köpte jag ett par blåjeans och folk jag inte kände kom fram och kommenterade att jag hade jeans på mig! Det var ju det vanligaste plagget, men det säger kanske att jag inte brukade ha de vanligaste kläderna… Dessa jeans hade jag sen många år och lappade till oigenkännlighet!
Under gymnasietiden i Mora fick jag fler sytokiga kompisar och det var stort fokus på att sy nåt nytt till varje utekväll. Det blev många kreationer och många discokvällar!
Jag har aldrig dragit mig för att jobba hårt och jag sommarjobbade från 14-årsåldern med allt från att sätta tallplant, diska i charkdisken på Coop i Mora och arbeta i butiken Penn-Budi (penn-affären som hade allt, från matvaror till stuguthyrning och solarium). På övervåningen fick jag senare hyra en lokal som jag hade som syateljé och kunde sälja kläder som jag sydde själv.
Sommaren därefter blev en lokal ledig bredvid Skopuben mitt på Båkkan (Solleröns centrum uppe på backen vid kyrkan). Den fick jag hyra en sommar och satte upp en stor skylt: Ninni Design. Jag sydde mängder av barnkläder och enklare vuxenplagg och fyllde butiken med dem. Jag är väldigt tacksam att så många kom och handlade av mig så jag kunde fortsätta min inslagna bana. På kommunalhuset hade jag modevisning där många barn och vuxna ställde upp som mannekänger och det blev fullsatt! Jag fick blommor av min tidigare stora förebild: Berit som var Kommunal Dagmamma.
Men nu hade jag inte längre det som drömyrke. Nu hade jag som dröm att starta en tygaffär och köpte alla Neue Modetidningar för att ha som en mönsterbank så kunderna skulle kunna rita av mönstren och sy många typer av kläder!
Efter gymnasiet var det dags att pröva sina vingar på annan ort. Mina föräldrar som sett på nära håll hur svårt det var att livnära sig på den textila banan avrådde mig från den. Jag gick en kurs i Mönsterkonstruktion och sömnad i Lund. Jag hade bestämt mig för att jag efter Natur skulle få plugga nåt jag tyckte var kul och att jag skulle bestämma mig om jag skulle ha textil som hobby eller jobb framöver. Men det var så roligt att lära sig rita egna mönster utifrån vilken kropp som helst. Lägg till modeteckning, akvarell, kroki och färglära. Så klart att jag var fast i den här världen!
Jag sökte då in på Textilingenjörsutbildning i Borås. Vilket paradis jag kom till! Inte en dag har jag ångrat det beslutet. Underbara människor som jag har kontakt med än idag. Vi fick tillverka egna tryck och göra egna mönster på stickmaskinerna. Vi åkte till olika textilföretag och vi köpte restpartier av finaste plyschtyg för noll och inget. Såklart att det blev en balklänning i kornblå och svart plysch med volanger.
Efter fler jobb i textilbranschen i Borås, flyttade jag till Alingsås för jobbet jag fick på Lindex. Där stannade jag i 10 år och det var en fantastisk arbetsplats med stora möjligheter att lära sig mycket. Jag arbetade med inköp och reste till världens modestäder såväl som inköpsresor i både Europa och Asien. Att förhandla fram de bästa priserna och träffa representanter för olika fabriker var både utmanande och roligt för mig som då ännu inte fyllt 30. Min sista tjänst på Lindex var som kampanjkoordinator som länk mellan inköp på damkonfektion, marknad och försäljning och jag ingick i damkonfektions ledningsgrupp.
Det som också hände under dessa år och som var viktigt för framtiden var att jag var med om en bilolycka där jag hade tur nog att ”bara” slå en fot ur led. Men detta innebar att jag därefter behövde ha skoinlägg i alla skor för att stabilisera och stödja foten. Då, 1998, fanns inga snygga skor som man kunde ha sina skoinlägg i, och krocken (i dubbel bemärkelse) med den modevärld jag då levde i blev total! Detta har gett mig förståelse för hur viktiga skor är för hälsa och glädje och gav mig motivationen att så småningom skapa skomärket Cinnamon.
Efter nästan 10 år på Lindex hoppade jag över till skobranschen och ett av de få textilrelaterade företagen kvar i den forna textilstaden Alingsås.
Idén att starta ett eget skomärke bottnade i att jag ville ta fram skor som jag kunde stå för och tyckte saknades på marknaden. Med min fotskada och behov av att använda egna skoinlägg i alla skor var det min första prioritet att skorna skulle ha uttagbara innersulor, så de kunde tas ut och ersättas med egna skoinlägg (eller fotbäddar, eller innersulor som de också benämns). För att inlägget ska göra rätt verkan måste också skon vara stabil och ge stöd så foten rör sig i rätt vinkel. Därtill måste skorna vara snygga för att de ska användas. Vår enkla men också självklara ”slogan” var klar: ”Snygga skor som är bra för fötterna”. Säg den som inte vill ha det!?
Så behövdes ett namn som inte var varumärkesskyddat, fungerade internationellt och som lyfte fram det naturliga, hälsosamma och svenska. Det landande på Cinnamon; det engelska ordet för kanel, som är en hälsosam växt och för tankarna till svenska traditioner som kanelbullar och pepparkakor.
När jag designar skorna har jag samma ledord än i dag: att skorna ska vara hälsosamma för fötterna, tillverkade i naturliga skinn (som är en restprodukt från matindustrin) och en stil som håller i längden för att undvika ”slit och släng”. Att dessutom erbjuda skor till dem som har svårt att hitta extra små, extra stora eller extra breda skor har gett både mig och kunderna glädje.
Men det har verkligen inte varit en dans på rosor att komma fram till den kollektion som görs idag. Att som ensam och förhållandevis ung, svensk kvinna lyckas göra min röst hörd i den manliga skoindustrin i Spanien var en utmaning. Jag fick kämpa för att få igenom det jag trodde var viktigast för mina kunder. Ibland var det riktigt hetsiga diskussioner och lite jobbigt med deras spanska tempera-ment.
Jag har alltid brunnit för hantverk, god kvalitet och naturmaterial. Nu är det dessutom viktigare än nånsin att behålla produktion i Europa för att undvika att vara beroende av andra världsdelar.
Jag började sälja skorna via återförsäljare som ortopeder och fotterapeuter men så föddes idén att skapa den allra första Cinnamon-konceptbutiken med bara Cinnamonskor.
Idag har jag fem butiker i Sveriges största städer, webbutik och 26 anställda.
Jag tror min uppväxt på Sollerön, med tryggheten, friheten och möjligheterna att vara kreativ har skapat grogrund för hela den resa jag vågat företa mig.
Ninni Jonsson
utmärkelsen Årets företagare i Alingsås