Naturen förbereder sig inför hösten

Det är i mitten av augusti. Vid vägrenar, åkerkanter och skogsbryn står högt gräs, som redan har blivit höstbrunt. Bestånd av överblommad mjölkört lyser med röda blad i flera rösen. Dagarna blir kortare, och allt oftare känns en aning kyla i luften på kvällar och morgnar här i Mågsbudär (Mågsbo) på norra Sollerön, liksom på andra håll. I morgonsolen lyser spindelnät vitt av morgondagg överallt i det höga gräset. Men än finns några blommande växter kvar: vita röllekor och små blåklockor i vägslänterna och den lilla ögontröstens vita blomblad utmed stigen ned till Siljan. I gräset på vårt gårdstun blommar små fibblor gult, innan motorgräsklipparen mejar av dem. I en rabatt lyser fackelblomstrens blomspiror purpurrött och drar till sig humlor och andra insekter, som än så länge hittar lite nek-tar och pollen här och där. Det dröjer dock inte länge, förrän man börjar ana gula strimmor i björkarnas lövverk - som ett förebud till hösten.

Sensommarens och förhöstens magiska kvällar och nätter

Dagarna blir som sagt kortare. Sett från vår brygga vid sjön, orkar solen framåt kvällen inte längre hålla sig över strandskogen alldeles väster om oss. Den visar sig bara en kort stund, när den tittar fram bakom skogen och innan den sjunker ned under skogshorisonten bortom Siljan (Bild 1). Men än kan det finnas sköna kvällsstunder, då vi kan sitta på vår brygga och se mot den röda himlen vid solnedgången. Eller blicka mot furorna åt det motsatta hållet i skogen, där de står med sina stammar rödfärgade av det försvinnande solljuset. Sedan börjar lampornas ljus i Mora och även i Färnäs och Nusnäs att synas som blinkande, vita punkter mot bakgrund av svarta skogssilhuetter på fastlandet i norr. Den annalkande kvällskylan dämpas lite av den kvardröjande värmen i Siljan. Kylan märks först på land, och den kommer ut över vattnet som ett svagt, kyligt vindstråk från land. När den svala luften blandas med värmen från sjön, bildas ett lågt dimstråk, som drar ut över vattenytan och sedan upplöses lite längre ut. Eller är det månne folktrons och Romantikens älvor som återuppstår en stund och dansar i denna sena timma?

I skymningen i mitten av augusti stiger fullmånen som ett stort glödande klot upp över skogarna omkring Garsås i öster. Det ser magiskt ut med detta klot, som nästan synligt höjer sig i riktning mot Storsiljan. Det verkar ännu mer magiskt, när man i sitt huvud tänker på månens namn på soldmål: tunggäl*.

*) Tunggäl är uppenbarligen ett mycket gammalt nordiskt ord för måne, som levt kvar i soldmålet. På isländska finns det också kvar som tungl, men även mani (måne) an-vänds på detta språk.

Natten närmar sig. Innan vi går in, vänder vi oss om och tittar tillba-ka. Mellan strandskogens mörka trädstammar ser vi ännu det rödak-tiga återskenet av himlen i Siljans vatten. Det blir dags att gå till sängs. Genom ett fönster lyses en bit av golvet upp av ett silvrigt sken från månen, som nu färdas i en bana rätt högt uppe på himlen. Så en sista blick ut genom fönstret. Därute lyser gräs, trädgårdsmöbler och tak vitaktigt av månskenet.

Ett par veckor senare lyser månen inte längre upp natten. Det har blivit ännu kortare dagar och ännu mörkare på kvällarna. När jag går ut sent en klar kväll på Mågsbo och blickar upp mot himlen, lyser det intensivt från miljarder stjärnor. Där ser jag polstjärnan, som befinner sig i förlängningen av jordaxeln. Detta gör ju att alla andra stjärnbilder tycks rotera sakta runt denna stjärna, när planeten Jorden vrider sig under nattens lopp. Jag ser också tydligt Vintergatan, detta vitaktiga töcken som sträcker sig tvärs över himlen som ett brett band. Detta är den galax som vi på Jorden tillhör. Vintergatans mjölkaktigt vita sken har gett den namnet Melkeveien på norskt bokmål, Milchstrasse på tyska och Via Lactea på latin. I den större stad där jag annars bor återkastar atmosfären så mycket ljus från gator och hus, att nästan alla stjärnor blir dolda och osynliga. Men här på norra Sollerön stör inget sådant den vidunderliga synen av stjärnornas täta myller.

Tankar under vandringar med vår hund om landskapets förändringar i trakten

Det var en morgon i mitten av september i år (2025) och dags att som vanligt gå ut en vända med hunden. Vi gick uppför Mågsbovägen till Agnmyrvägen. Tvärs över korsningen mellan dessa vägar ligger en stor åker, troligen på ca 8 hektar, som sträcker sig långt söderut och ända ned till Agnmyren i ös-ter. Jag tittade intresserat på den nya grödan där: frodig höstraps, antagligen sådd i månadsskiftet juli-augusti. I somras plöjde brukaren av fältet upp den slåttervall som fanns där. En kort tid därefter sådde han höstraps. Det är an-dra gången jag ser denna gröda här på Sollerön. Den första höstrapsgrödan, odlad på ett närliggande fält några år tidigare, övervintrade hyggligt och efter rapsen sådde lantbrukaren höstvete. Höstraps, och även höstvete, är ju höstsådda grödor som förr i stort sett bara förekom längre söderut i landet. Att det nu går att odla dem på Sollerön beror förstås mest på förändringen till ett varmare klimat – på gott och ont. Klimatförändringen är här kluven i sina verkningar. Värmen gynnar naturligtvis grödor som höstraps och höst-vete genom längre växtsäsong. Men när klimatet alltmer för med sig kraftiga töväder under vintern, så att snön mer eller mindre smälter bort, kan höst-grödorna ta skada, när det fryser till igen och is istället bildas. I mina tankar hoppas jag ändå att denne bonde ska lyckas med sin höstraps

På våra vandringar med hunden fortsätter vi ofta längs Agnmyrvägen mot Bengtsarvet. Vi passerar Sjorgärd (”Sjögärdet”), som ligger sydväst om Grötnäs. En bit mot norr, sett från Agnmyrvägen, finner man rester-na efter ett hus här i Sjorgärd. Jag förmodar att den försvunna gården på denna plats utgjorde en fortsättning på bebyggelsen i Mågsbudär, en by som ju försvann under 1800-talet. På en annan plats här längs Agnmyr-vägen stod det ännu under laga skiftet tre lador, men det är svårt att se spåren i terrängen efter dem idag.

Ängslador nära Sjorgärd mellan Utanmyra och Bengtsarvet omkring 1958, dvs. innan laga skiftet slutfördes. Smala åkertegar kan urskiljas på bilden. Nära ladorna och på åker-marken längre bort står esirödor (hässjestörar) uppställda i stånggkallär. Laga skiftet har förändrat landskapsbilden bland annat här. Åkrarna hitom ladorna ingår nu i ett stort, rationellt skött åkerfält på troligen ca 8 hektar. Ladorna är rivna sedan länge, och hässjning förekommer numera sällan i socknen. Foto: Staffan Lindén

Av fotot kan man se att åkerområdet här, liksom överallt i socknen, var uppdelat på många smala tegar. Efter laga skiftet slogs de ihop till större fält, bland annat den nämnda stora åkern som besåtts med höstraps detta år.

Utmed Agnmyrvägen har det under senare årtionden ständigt vuxit upp sly i vägslänten. Det kunde ha blivit en korridor av slys-kog längs denna väg, om inte personer troligen av närmast ideella skäl röjt bort dessa buskar med något års mellanrum. Förbuskning i jordbrukslandskapet skadar förstås grödorna närmast på fälten intill, försämrar utsikten och förändrar landskapsbilden på många håll. Bildandet av den vägsamfällighet, som annars skulle ha an-svarat för skötseln av mindre vägar och av vägkanter i socknen, har dessvärre misslyckats.

Agnmyren och dess framtid

På våra vandringar kommer vi ibland till Agnmyrens naturreservat i Klikten. Vi följer stigen längs myren söderut in i reservatet och når den höga, glesa, vitstammiga björkskogen, som bildar en vacker pelar-sal bortom ”Silvergruvan”. Björkarnas blad lyser både grönt och gult i höstsolen.

Höstens löv utgör dock någonting förgängligt, och det gäller fak-tiskt även själva Agnmyren, inser jag. Den kommer inte att förbli sig lik i framtiden. När vass och annan växtlighet vissnar på hös-ten, faller det döda växtmaterialet ned i myrens vatten. Där bryts det bara delvis ned och bildar istället dy eller torv, som år efter år grundar upp vattnet. Till slut skapar detta en mosse, som når upp över vattenytan. Som en följd av detta skeende växer det numera små björkar och andra buskar mitt ute i Agnmyren. Ska den om-talade grodleken på våren bestå och simfåglarna återkomma varje vår, måste något göras. Högre vattenstånd i Agnmyren genom yt-terligare en eller några plankbitar i dämmet vid utloppet skulle nog minska på både vass och annan vegetation, tror jag. Detta har jag framfört till Länsstyrelsens förvaltare för Agnmyren. Vi får sedan se vad som händer här i dessa anslagssnåla tider. Eller bör naturen och tiden få ha sin gång på nämnda vis.

Lingonplockningstid

I september blir det varje år en bilfärd för oss till fastlandets skogar med bärplockare och bärhinkar. För plockningen väljer vi något lo-vande hygge, med glest stående småtallar. I mitt minne av sådana tillfällen skiner oftast höstsolen och gör det skönt och varmt, där vi plockar lingonen. Gula färger på träden börjar vid denna tid lysa upp omgivningen. Där vi går förbi blåbärsris, lyser detta purpurrött i so-len. Vi repar någon näve kvarvarande blåbär till hunden, som älskar dessa bär. När vi är färdiga med lingonplockningen, tar vi en kafferast vid hygget eller på någon fin plats utmed vägen hemåt.

Solleröns tranor drar söderut

Det brukar numera höras tranor på norra Sollerön sommartid. De-ras starka trumpetstötar kommer till oss från Norbyhållet, eller kan-ske Nördärväjk (Norrviken), eller också från Agnmyren och åkrarna i närheten. Ett stycke in i september hörs de dock inte längre och har då troligen flyttat söderut. Kanske drar de till Hornborgasjön i Väster-götland, där många tusen tranor samlas varje höst för vila och kraft-samling inför vidare flygfärd mot de låglänta trakterna och grunda havsvikarna vid ön Rügen på den tyska Östersjökusten, och därefter mot Spanien för övervintring. När en flock tranor ska flytta söderut här i landet, inväntar de nordlig vind. Under glada, höga trumpetljud till avsked cirklar de då tillsammans rakt uppåt i luften, allt högre tills de når den rätta vinden, flyger bort med hjälp av denna och blir till sist osynliga för betraktaren nere på marken.

Vi är också flyttfåglar. Även för oss blir det tid att fara, och att sista gången för året lämna Mågsbo inför hösten och vintern. Vi tar in alla utemöbler, skottkärror och redskap, ser till husen, stänger fönsterluckorna och låser. Efter några sista blickar till avsked bör-jar avfärden. Omständigheterna drar en till staden nedåt landet, men hjärtat vill stanna kvar på Sollerön.

Börje Lindén