Skogen, fäbodarna, bergen och skogssjöarna har från det att jag var liten soldkulla varit viktiga för mig. Det är där jag mår som allra bäst, det har jag förstått så här på äldre dar. Det är dit min färd går när jag är tillbaka i mina tassemarker. Det är där minnena gör sig varligt påminda och hjärtat öppnar dörren för alla känslor och tankar att lyfta ut i ljuset. Det är där jag känner närvaron i tillvaron.
Vi var ofta där, tog oss en ”vända upp i skogen” när mina föräldrar var lediga. På våren var det vitsipporna i fäboden som lockade, sommartid de fantastiska blomsterängarna med alla färger och dofter, där humlor och bin tryggt kunde surra omkring i den obesprutade blomsterrikedomen.
Orkidén som blygt hukade i skuggan i fuktig ängsmark i skogskanten, ormbunken som växte hög och frodig och som man kunde gömma sig under när man ville ha en stund för sig själv.
Då, oftast på lördagarna, packades fikakorgen med kaffetermosen nedstoppad i en ren raggsocka för att, enligt min kloka mamma, hålla värmen bättre utifall det blev en längre promenad än vi tänkt oss från början. Det här var långt före kylväskornas och de långtidsvärmande ståltermosarna tid. Goda hembakta bullar, en rulle Marie-kex , en glasflaska med hemkokt hallonsaft och en gräddflaska med mjölk, om någon av fastrarna följde med på utflykten. Sockerburken förstås, en rutig bomullsduk att duka upp på och så kaffekoppar och dricksglas. Vatten till hunden fanns alltid att få i fäboden, eller i skogen, då pappa hade stenkoll på vattendragen där. Han visste var alla källorna fanns. En del är lika rena nu som då, andra något igenväxta och några som blivit överkörda av de moderna skogsmaskinernas tunga hjul. Att veta var de bästa källorna finns är en ovärderlig kunskap att ha med sig när man vistas i naturen.
När vi väl kom upp i skogen, blev målet ofta Lövbergs fäbodar, som ligger högt och kan bjuda på en vidunderlig utsikt över Siljansbygden, särskilt om man tar sig tiden att stega sig upp till toppen av Flenberget och där se hur vår vackra del av Dalarna breder ut sig över hela horisonten. Uppe på toppen av berget är en av mina finaste platser att ”bara vara ”på. Där får man perspektiv på livet och sin plats på jorden.
Vi satt där en bit upp från stupet ned mot gruvan, på de solvarma stenhällarna och de vuxna drack elvakaffe tillsammans, Löfbergskaffe förstås och vi barn fick ljummen saft. Då hände det att vi sjöng psalmen ”Härlig är jorden” eller visan ”Här är gudagott att vara”! Vi sjöng i stämmor, och den känslan jag fick där, av atmosfären där uppe på berget, utsikten över nejden och våra röster som sjöng ut hyllningen till allt vi såg och kände, den känslan har jag kvar i hjärtat.
Pappa hade en fantastisk sångröst, en tenor av klass, och vi systrar sopran och alt , matchade pappa bra. Våra röster harmonierade fint och det var alltid roligt att musicera tillsammans. Om faster Ellen var med så var det ännu en fantastisk röst som stämde in i sången. ”Ellen med rösten”, var hon känd som. Platsade på operan men ödet ville annat och hon blev bygden trogen. Faster Ellen lärde mig att kula där uppe i övre byn i Lövbergs fäbod, men det är en annan historia, det.
I Lövbergs fäbodar har min släkt vistats i generationer, släktstugan är kvar och lutar sig tungt mot backen upp mot övre byn. Tyvärr så är stugan inte längre kvar i vår släkt, men varje gång jag är upp till Lövberg så hälsar jag på den och klappar stugväggen som en hälsning till släkten. De finns säkert kvar där, alla de som varit där under tiden som varit och farit. Släktingarnas steg som fortfarande finns kvar där på de urgröpta nedslitna trösklarna, blanka, släta och halkiga trösklar. Ett minne som håller tiderna ut, så länge stugan får stå kvar där den står. Inne i förstu- gan på den nakna timmerväggen ligger en timmerstock med en djup spricka i och där har barnen i Ållpärsläkten pillat in sina mjölktänder så när man tittar in där i sprickan så ler en lång rad av vita mjölktänder mot en. Där sitter även min yngstes sons mjölktänder tätt samman med flera tidigare generationers leenden.
På hösten var det förstås bärplockning och svampsök som gjorde skogsturerna intressanta, lägg till jaktsäsongen, en naturlig del av våra liv. Lövbergsharen är en legendarisk varelse och är vackrare och större, smartare och snabbare än alla andra skogsharar i området. Fattas bara annat! Den årliga älgjakten, där de där mörkgrå älgarna med extra vita och höga ben väntas passera en frusen jägare på något av älgpassen … jo de hör till Flenberget förstås. Många goda jakthistorier har berättats vid flammande eld i öppna spisen i fäbodstugorna, både i nedre byn och i den övre. På golvet framför brasan, med armen om en trött hund, låg en liten kulla och lyssnade med stort intresse på alla dessa historier i en atmosfär av vänskap och skoj , männen emellan. Jag är så tacksam för att jag fick vara med, där var början till mitt intresse för jakt. Det har jag kvar och jag kommer antagligen alltid att vara en jägare i mitt hjärta. Vintertiden, då var det skidor och tefat som gällde i fäbod och på ber- gen. Att stå på benen nedför backarna i Lövberg, det var en god träning för balans och koordination. Ingen skidlift här inte, man åkte ned och kavade och trampade upp igen. God träning! Hyggesbränningen uppe i Garbergs fäbodar öppnade upp för spännande skidturer i rejäl fart nedför de nyöppnade opistade skidbackarna. Ingen lift där heller, men det gick bra att trampa sig upp och så kasta sig ut i fartvinden igen! Mammas Lapplandspåbrå visade sig i hennes skickliga framfart i skidspåren. Hon rädes inte en brant backe! Där låg man i lä minsann. Hela familjen var skidburna på den tiden. Goda minnen har jag därifrån, förutom skidåkningen, fika-pauserna nedanför backarna och då en och annan saftig apelsin slukades i klyftor när törsten gjorde sig påmind. Skogsvän som jag är måste jag ändå säga att de där renrakade brända hyggena uppe i Garberg, de var otroligt roliga att åka skidor på. Idag är allt uppväxt och ordningen någorlunda återställd. Det var då, idag tänker man annorlunda om skogsbruk.
På sjöarna blev det vinterfiske, pimpelspö med putsad pirk, ett borrat hål i isen i jakt på fina abborrar ur sjön Fjärdens skafferi. Eld på isen med korvgrillning och kaffekokning, varm choklad i termos (med ren raggsocka omkring sig), saft och smörgåsar och nymodigheten de tjockskaliga stora Jaffaapelsinerna! Oftast fiskade vi i sällskap med farbror Tores familj och farbror Ivar också. Med dem i sällskapet så blev det aldrig tråkigt där ute på isen. Pappa, Tore och Ivar hade fiskat i de sjöarna så många gånger, de hade full koll på var fisken fanns under isen. Mycket bus kunde man räkna med att det blev. Ett ryck eller tyngd i reven kunde lika väl visa sig vara en blank klarögd abborre eller en orange apelsin fastkrokad på pirkspöets rev. Jodå, man fick hålla koll på sina grejor, annars riskerade man att råka ut för något bus. Alla såg lika oskyldiga ut, ingen hade sett något eller drog det minsta lilla på munnen. Allvarligt stirrande ned i de mörka borrhålens vatten satt de och låtsades som om inget hade hänt. Det skylldes på Flentrollet, Skogsrået, men sanningen kom aldrig fram så frågan står obesvarad än idag. Jag har mina aningar.
Jag lärde mig mycket av mina föräldrar, farbröder, fastrar och kusiner som alla på sitt sätt bidragit till att jag behållit min känsla för fäbodar, fiske, jakt och allt det som hör naturlivet till. En bättre plats att vistas på som barn, det vet jag inte om det finns. En sak som utkristalliserar sig i mina minnen och tankar är att det aldrig var brist på vuxna eller tid. Vi barn fick alltid vara med i allt det som hände eller skulle göras.
Vi låg sällan i vägen för dem, de gav oss plats att vara med och lära oss om traditioner, göromål, hantera knivar och verktyg, isvett och eldvett, att hitta i skogen, vad som kan ätas och vad man ska låta bli, att läsa spårstämplar, känna igen fåglar via deras läten eller utseende, växter och annat spännande. Jag kommer att erbjuda mina barnbarn samma möjligheter att lära sig klara sig i skogen. Det blir väl som mina barn säger; ”Bootcamp hos farmor och farfar” utan mobiler, datorer och annat onödigt.
Jag har nu en egen stuga i en annan liten nästan gömd och bortglömd fäbod. Det är faktiskt en mer än 30-årig dröm som gick i uppfyllelse när vi fick ta över den platsen och göra den till vår. Nu går längtan dit, men Lövberg har sin plats kvar i mitt hjärta. Jag har helt enkelt blivit bergtagen av berget och alla väsen som finns där i Lövbergs fäbod. Lövberg med skogsrå, Flenkalln och alla de andra skogsväsen som de gamla så livfullt berättade om för en kulla som lyssnade med vidöppet hjärta och viftande öron.
Berättelserna man kan berätta vidare vid ett tänt Berättarljus, det som ska lysa och skapa stämning och trygghet, när skogsrået kanske kikar in genom fönstret en mörk kväll och man känner en närvaro av något osynligt komma nära… Lyfta fram en av Sool-Öens böcker och läsa högt för varandra om något spännande, då den blå skymningen faller över stugan och allas öron är öppna och historiens svala vingslag får nackhåren att resa sig …
Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar och nu står alla minnen upp från längst försvunna dar och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå och underbart och vedmodsfullt och varmt är hjärtat då.
(Ur dikten Vintergatan av Zacharias Topelius)
Ållpär Lehna Eriksson
