För 35 år sedan började Rigmor och jag med våra revyer. Det var inga traditionella lokalrevyer vi skrev. Det mesta var på svenska och mer allmänmänskliga företeelser än häcklande av stackars Solleröbor som gjort pinsamma saker under året. Från första början var det dock viktigt för mig att det skulle finnas med några inslag på Sollerömål. Där tog våra rollfigurer Två Soldkelingär ofta upp mer lokala händelser. Vi balanserade upp språkförståelsen genom att Rigmor pratade svenska och jag sollerömål.
Ett stående inslag under alla år har varit Fullkelindji. Min lite lätt berusade tant som bara pratar Sollerömål och som gör usla översättningar till svenska. Fullkelindji har under alla år framfört någon sång på Sollerömål. Från början var det korta enkla sånger som redan fanns på Sollerömål. Senare översatte jag från svenska till Sollerömål. Som entrésång har hon alltid sjungit:
I e så tåsstån, i ant nå brännvin
I tror i struntär i ålttijop
Män få i brännvin så bi i gladär
Då kann i klå upp id ållärjop
Mig veterligt är det en traditionell sång. Jag vet faktiskt inte var jag har lärt mig den.
Med åren har jag vågat börja göra musiken själv. Under åren på Teaterbaren i Orsa, med nya kollegor i ensemblen, har jag behållit Fullkelindji för att kunna fortsätta med sollerömålet. Det är trots allt mitt modersmål, det språk som ligger mitt hjärta närmast och är en del av min innersta identitetskärna.
För mig är sången alltid högaktuell. Nästa sång är inspirerad av den som sa Int sit ä i päng och därefter slog en fet, välfylld plånbok i handen. Idag är det ett ständigt påpekande i tidningar och på nätet att det är viktigt att spara och göra karriär. Som om pengar är allt.
Int sit ä i päng
I känns-att jänn kall så e tjåkk, ljot å lång
Ann glisär ålldär å ann kan inggän sångg
Män ann a bilär å båtär
ja ann eg ållt så finns
I a’nt sitt ann dansa
Int vänd i minns
å se man nå a ann så fräsär ann til:
”Dån så a pängär ann djär ur ann vill!”
Män int sit ä i päng, int sit ä i päng
Du kan bo i jätt slått männ int såvå nå gått
int sit ä i päng, int sit ä i päng
Ä e’nt säkärt du sov i je vatusäng
I eg int nå pängär i eg ingenting
Män varändaste nåt sov i gått som jänn kvått
I känns att je keling so litn å tunn
O a ljotstur tjikkär å jänn grenjån mun
O a lyfta å spänna, fylla åjt ållt så finns
I a’nt sitt on skratta
Int vänd i minns
Å se mann nå a on så fräsär o til:
”Dån så a pängär ann djär ur ann vill!”
Män int sit ä i päng ...
(Om någon vill lyssna på Int sit ä i päng, så finns den på min hemsida keling.nu )
Innan Billy Opel slog igenom på bred front i Sverige, medverkade han i tre uppsättningar hos oss på Teaterbaren. Då hade hans War e Walter? redan gjort succé lokalt. Det speciella sättet att säga W på vissa moramål finns inte på sollerömål. Jag funderade över om vi har något lika konstigt ljud som jag kunde kontra med och kom att tänka på de grova L som vi gör genom att rulla tungspetsen mot gommen. Det resulterade i följande poetiska text:
Ljotbitn
Lessin i lipär å längtär ättär Las
Las e utå lotn minn jätt lass
Las ann sa få lindjber å limpsmörgås minn lyr
Sä läpum vir nån litn ljotfin lag
E du lidun å ligg ilag minn mi
I e ljot å litn läjkså du
Lappån å låjsån
å lagum led å lat
E du lidun å ligg ilag minn mi
Las e jänn litn lårk så ljog å luftär lump
Ann låskär lödor, låjväs ländj å lett
Män um logdågå vir logum våss
sä ljotnär ä full yr
Vir läkum milå låkån åv nå läjn
E du lidun å ligg ...
Nu är mitt mål att skriva enkla barnsånger som kan användas av alla framöver. Ett sätt att försöka bidra till sollerömålets fortlevnad. Om någon kastar in en rejäl säck med pengar hos mig så kommer det så småningom en sångbok.
Britt-Liz Jönsson