Egentligen är livet inte särskilt komplicerat. Man äter, man sover, man andas ... ja, sedan är det väl inte så mycket mer. Det låter faktiskt enkelt, men se-dan när man tänker efter visar det sig vara svårare än man först trott. Man kan till exempel aldrig vara säker på att få sova ifred när man så önskar, eller hugga in på en läcker måltid utan att bli ihjälslagen. Det hände mig faktiskt nästan en gång. Det var för längesedan då jag var ung och oförsiktig. Nu är jag gammal och har lärt mig när det är dags att vara på sin vakt.
Det hela började en varm sensommardag, då solen gassade och vattnet glittrade så att det gjorde ont i ögonen. Jag och min fru beslöt oss för att ta en svängom i det fina vädret och se vad dagens badgäster lämnat efter sig för läckerheter. Vi flög runt ett slag och gjorde några små nedslag på ett antal mer eller mindre tilltalande platser då jag plötsligt fick korn på en underbar doft. Det luktade sött och fruktigt och jag kände nästan genast på mig vad det var: marmelad. Tjock, härlig citronmarmelad. Egentligen är jag mer förtjust i apelsin men citron är liksom något av det näst bästa.
Så fort jag fått upp en ordentlig vittring styrde jag iväg i högsta möjliga fart mot det där söta, läckra som måste befinna sig alldeles runt kröken. Frugan, som var en riktig gottegris, följde mig hack i häl förståss! Det dröjde inte länge förrän jag fick syn på det vi sökte och snart började en ivrig inflygning mot paradiset. Vi var långt ifrån de enda som sökt sig dit, vilket jag fann mycket irriterande. Luften omkring oss var tjock av alle-handa kryp och alla slogs om att få sin beskärda del av läckerheterna. Någon hade organiserat ett inflygningsschema och vi fick ta många vändor innan vi fick tillåtelse att landa.
Det var en härlig känsla att äntligen få låta fötterna sjunka ned i den som-marvarma fruktsmeten och känna dess mustiga smak. Jag vände mig om för att säga något till min fru då...
PLAFF!
Insektssurret tystnade som i ett trollslag. Allt omkring oss tycktes avvakta, utan att riktigt veta vad som hänt. Jag kikade försiktigt över burkens kant, förvirrad och rädd in-för det okända. Där under mig låg hon, som en mörk fläck på den rödrutiga duken. Mosad, platt, utplånad. Hon var inte den enda insåg jag plötsligt. Många av de andra krypen tycktes ha gått samma öde till mötes, och de som ändå klarat sig verkade ha flytt hals över huvud. Förvirrad och chockad som jag var, insåg jag inte den överhängande faran, utan svävade sakta närmare för att se om det fanns något jag kunde göra för min älskling. Jag hann inte särskilt långt förrän jag hörde något komma vinande i luften ovanför mitt huvud. Något hårt träffa-de mig bakifrån och förde mig obevekligt nedåt. Jag greps av panik. Jag skulle dö där, det kände jag. Som en fläck på en bit tyg. Skräcken tog överhanden och jag minns inte vad som hände, el-ler när jag slog i marken. Allt blev bara till ett enda, suddigt töcken.
Då jag återigen kom till sans fann jag mig ligga ensam på rygg med alla benen sträckta mot skyn. Jag var för-virrad, yr och illamående, men lyckades ändå så småningom att komma på fötter och stappla mig bort.
Jag klarade mig oskadd den gången tack vare en otrolig tur, men jag har aldrig sedan den dagen kunnat med smaken av marmelad...Inte ens om det är apelsin.
Emilia Wadenbäck
Ejänntligän ennt livä so rasnd krångglåt. Ann jät, ann sov, ann anndäs... ja, sä e full innt so mytjy mer. Ä låt fakktist ännkält, männ sä då ann tänntjär ättär väjjsär ä si att ä e svårär alld ann trott fösst-åv. Ann kann ekksämpälvis innt va säkär upå tä få såvå jätt-fris, älld ågg inn upå nå rykktyt gått jätå utå fö tä bi ijel-släjjin. Ä änndät mi fakktist nästan jänn gångg. Ä va långgan sä, då i va ungg å ufösikktin. Nu e i gåmål å a lära mi når ä e bässt tä pass si.
Ä byrrd-å jänn varrm dag i begani, då soli sken å vatnä glimät så ä sväjjdät i ogum. I å kelindji mäjj bestämmätum att vir sulldum ta je vännda i fin-vedrä å sjå vännd dämm så add ve å bada add tappa fö nå gått tä jätå. Vir flogum runnt jänn fläkk å letätum upå litä uläjjk ställ, å bässt ä va kännd i nå så lufftät rasnd gått. Ä lufftät sött å såmm frukkt, å i kännd minn jätt tag fö nå vännd ä va: marme-lad. Tjåkk, god sitronmarmelad. Ejänntligän e i mer fötjust i apel-sin männ sitron e ju nässt ättär
Då i add fatta a uka ålld i sulld fårå sätt i iveg så fort i duvd båta eta söta å goda så måsst va alldeläs runnt knåjjtn. Kelindji, så va rasnd fötjust i sött, fiät å mi alldeläs ått-åni föståss! Ä stodd innt å förrälld i såg ä vir villdum a, å vir byrr-dum å fljog inn mot paradisä. Vir vaum innt alls jänndor så add leta si däjjt, å ä vårrt katut tä vännta. Luffti runnt våss va tjåkk åv ållt möjjli krall, å ållär sloss umm tä få sänn del åv eta goda. Nånn add årrganisera ukän så va i tur fö tä fljog inn, å vir finggum ta mångg vänndor inå vir finggum lannda.
Ä va je däl tjännsl tä änntligän få latt fötär sikk nidi donnda sumår-varrm frukkt-smetn å känn donn-da smatjän. I vänndät mi umm fö tä säjj nå a kelindji då...
PLAFF!
Ä vårrt ufövart alldeläs tyst. Ållt kringg-umm våss såkks vännt upå nå, utå fö tä rykktyt vitå vännd så add ännda. I tjikät fösikktit yvyr kanntn å buttn, tyllån å rädd fö eta ukunå. Da unndär mi låg o, såm-männ mörrk fläkk upå donda rod-ruto dutjän. Mosadn, platt, dod.
O va innt jänndo älld, föstådd i plöttsli. Månggär åv odär kralli såkks a gänndj a upå sumu vis, å dämm så add klara si värrkät a fe iveg så fort dämm add kun-na. Tullån å föskräkkt såmm i va, fattät innt i ur fali ä va, så i flog långgsammt nämmär fö tä sjå umm i kunnd djärå nå a kelindji, tjärästo mäjj. I innät innt so långt förrälld i ärd nå så kamm viänd i luffti uvåni mi. Nå årt ittät å mi attifrå å tjörät iveg mi nittär utå fö att i kunnd sto mot. I vårrt ljoträdd. I sulld visst däj, ä kännd i. Såmm-änn fläkk upå isn tyglappän. Räddo tog yvyr, å i minns innt vännd så änndät, älld når i slo i båk-kan. Ålltingg vårrt bar såmm je unndli dammba.
Då i repät mi låg i jesumen upå rygg minn åll beni upp mot immälim. I va tyllån, åvuvilld å våkänd, männ ättär annd lykkäs i kumå upå fötum å lingk iveg.
I klarät mi utå skådå dånn gånndjän f 'att i add jänn dukk-tin tur takk vare jänn utroli tur, männ ättär dånn dajän annt i tolå smatjän åv marmelad... Innt fasst ä e apelsin.
Yvyrsättningg frå svännsko: Rigmor Johansson å Emilias svärmor Sylvia Måsan