Året är 1981 och jag är elva år. Det är tidig morgon på Sinarvsvägen 20. Midsommar har passerat och hittills har det mest regnat på sommarlovet. Nu var det ju inget man brydde sig speciellt mycket om som liten. Man gjorde det man brukade i alla fall. Det var mest dom vuxna som alltid pratade väder och soltimmar på den tiden.
Jag ligger i min säng och solen lyser starkt in genom mitt fönster och på rutan studsar en stor fluga i sin iver att komma ut i sommarfriheten. En insekt ger sig aldrig: Det är en fras jag ofta tänkt på. Den ser ju allt det vackra och härliga och har varit där. Jag öppnar fönstret och knuffar ut flugan och jag tror tamejfan att den skrattade av glädje när den vinglade iväg ut över gräsmattan.
En elvaåring på Sollerön vill också ut fast han tar dörren ut ur rummet. Ett par shorts är allt som behövs. Mamma sitter på altanen och dricker kaffe och röker. Jag går ut på dom solvarma trädgårdsplattorna och lägger mig i hammocken. Det gnisslar hemtrevligt och rogivande när jag gungar med foten fram och tillbaka. Vi småpratar lite och hon påminner mig om att jag inte får vara på Backen. Jag har helt enkelt inget där att göra säger hon. Sedan får jag idén att ge mig av till Mallorca för att bada. Det gick alltid bra. Att vara vid vatten och bada och fiska var aldrig några problem. Jo, jag fick inte simma för långt ut och absolut inte ända ut till länsen, som var stockar sammanlänkande långt ut ifrån badplatsen. Fattade aldrig varför den fanns ens. Det var ingen fara med mig och jag skulle inte simma så långt ut. Jag var en usel simmare som mest sprang på botten och låtsades ”kråla”. Jag springer in och tar telefonen och ringer till Roger Persson. Han svarar och vill så klart också följa med. På den här tiden fanns ju inte mobiltelefoner och på Sollerön började alla telefonnummer på 22xxx. Man behövde aldrig telefonkatalogen när man skulle ringa en kompis eftersom det bara behövdes tre siffror i minnet.
Jag packar en plastpåse med handduk, t-shirt med Karl Alfred på och badbyxor och så får jag en femma av Mamma till glass. Frukosten står framdukad i köket. Jag brer en limpmacka med smör och messmör som jag tar med mig i farten. Ett vant ilirkande av fötter i träskorna följt av en smäll i dörren så glaset till ytterdörren skallrar. Min blåa treväxlade Crescent står och väntar på mig på gården. Jag spänner fast plastpåsen på pakethållaren och Luke Skywalker drar iväg uppåt. Jag hör hur Mamma ropar efter mig. ”Smäll inte i dörren och du får inte ha plastpåsen på styret, så du får den i framhjulet!” ”Nääärååå” ropar jag och tar svängen förbi Majbritt och Martin Jonasson.
Jag cyklade alltid över på vänster sida när jag passerade Stunis Stina. Hon hade en jättehög häck av tujor runt sitt hus. Lite som ett slott i en sagobok där häxan bodde. Nu kände jag ju inte henne, men hade träffat tanten några gånger. Då vi åkte skridskor på hennes fågeldamm var en gång och en annan var när vi köpte onödigt stora mängder kalisalpeter på Koopen och blandande med socker. Ja sedan behövdes bara tändstickor och den största rökbomben i mannaminne var ett faktum. Föräldramöte och mängder av skäll efter det senaste. Två tilltag som gjorde att jag fick rysningar bara jag såg hennes gigantiska Mercedes på gården eftersom hon blev så arg.
Som tur var närmar jag mig i ljushastighet, så faran är över. För denna gång. Ute på gården hos Hälls står hunden Buster och skäller. Det var en jättesnäll boxer. Jag stannar till och hälsar snabbt innan jag fortsätter. Hedberg, Syster Märta och på 100 meters avstånd börjar Sörbus hund Snobben att skälla. Han satt fast i ett långt löpkoppel, men står nu på trappan till deras hus. Snobben var en liten vit krabat med bruna fläckar. Lite som en indianhäst. Han sätter full fart mot mig och jag, som alla andra ungar, visste exakt hur långt löplinan gick. Hans attacker fick alltid ett för honom minst sagt tvärt slut.
Jag styr ut på vägen och trampar på uppför BP-backen. Sommardofterna av alla olika sommarblommor avlöser varandra. Utanför skomakeriet sitter Axel och Emil. Båda vinkar glatt. Jag vill visa mina starka ben, men trots att jag har tre växlar tvingas jag kliva av och gå sista biten upp på Backen. Utanför kyrkan sitter Mås Einar, Lund Bernt och Bråmå Rune. Jag ropar och hejar. Einar sträcker upp handen och svarar med ett långt ”Öööjh”. Bråmå Rune tittar snabbt på mig och viker sedan bort blicken. Han var nog blyg Rune, som förresten cyklade sittande på ramen innan han fått upp farten. Lund Bernt står och vilar sig mot sin cykel och när han hör mig sträcker han upp en arm och sprattlar med tre fingrar.
Utanför Johnsons Hemslöjd sitter Farmor och röker tillsammans med Tant Rälg. Jag bromsar in och rycker upp framhjulet på Solleröns enda trottoar och stannar framför dom. Farmor gräver i sin väska och jag får en femma av henne också. Nu har jag tio kronor. Galet mycket pengar med tanke på att en Piggelin kostade en krona då. En Storstrut tre kronor och en Luffare två och femtio. Min resa går vidare förbi Skopuben, Cafeterian och busstationen. Vid affären Pennbudi ser jag Uhlas Kjells hus och där bodde ju även Roger. Nordahls Arne hälsar när han går över planen utanför Shell. Det är av honom vi köpt Cykeln. Hans affär hette Nordahls Cykel och sport. Den del av Shell som han sålde cyklar till hela ön ifrån.
Inne på gården står Johan Berglunds och Mimmen Anderssons cyklar och jag parkerar snyggt som tredje ekipage längst ut. Normalt hoppade man av i farten, så det skramlade till bakom en, men nu ser det ut som motorcyklar, för dom stod ju alltid snyggt parkerade på rad. Mr Skywalker byter fordon ifrån X-wing till en Harley Davidson. Det var något självklart. Alla fick vara med och det var aldrig något gnäll så att någon fick stanna hemma när vi lekte. Så att vi helt plötsligt blivit två till, inget mer med det.
Hemma hos Roger luktade det ladugård och det var ju inte så konstigt eftersom Rogers styvfar Kjell hade kor och jordbruk. Det tänkte jag ofta på som liten. Att det luktade olika hemma hos mina kompisar. Nybakat, tvättmedel, groddar, hasch, bilverkstad, saftkok. Det tänker jag på än i dag. Alla människor har en speciell hemmadoft.
Det enda som alltid var likadant hemma hos mina vänner var högarna av skor innanför ytterdörren. Det var ofta ett evigt letande om man var många. Det gjorde ju inte saken lättare att nästan alla hade träskor. På vintern letade man jacka, mössa och vantar. Ibland blev det fel och då drog dom fullvuxna igång telefonkedjor. Jag var sällan skyldig till att ha tagit fel mössa då Mormor virkade och stickade mössor med namnet på till alla kusiner till jul. Jag har faktiskt någon kvar än idag.
Uhlasfamiljen hade nästan alltid kattungar och nu stod Mimmen, Johan, Roger och jag med varsin nyfödd och gullade. Vassa klor men så fina. Kjell dränkte alla varje gång det kommit nya. Så funkade det då. Några minuter senare sitter alla på sina hojar och våra styren är riktade mot sjön. Trapp Lars, busskuren, Jerkgårds, Montegard och så började backen nedför. När vi passerar vatubuttn går det så snabbt att syrebristen var nere på farliga nivåer och blev man träffad av en fluga på kroppen sved det rejält. Sommarvärmen och dom kalla partierna i skogen känns tydligt i vinddraget. Så den långa raksträckan där alla myrstackar fanns. Nio räknade jag till en gång och i ett alträd fanns ett fågelhål. ” Fitto upå tröjdä” kallade vi det. Tror det var Mimmen som kom på det.
Det knastrade under däcken av småsten när vi glider in under portalen och i farten vidare över parkeringen. Det står nog sjutusenfemhundrasjutton cyklar längs staketet. Ingen säger något, men när stöden är nere springer vi allihopa till telefonkiosken som står vid knuten av campinghuset och lyfter på trätrallen. Golvet hade alltså spjälor och där tappade någon ibland pengar. Utan vetskap att det gick att lyfta upp. Oftast var det mest barr och godispapper. En och annan kapsyl. Sällan pengar men vi hade alla hittat pengar någon gång på det sättet. Denna gång är det inte ett enda mynt där. Vi gräver ut allt som hade ramlat och blåst in där under. Utan resultat.
I samlad klunga går vi sedan med våra badkläder barfota nedför den lilla slänten och då och då skriker någon av oss till efter att ha trampat på en kotte eller fått ett vasst barr i foten eller i någon tå. Det hörde liksom till att gå utan skor den här sträckan. Vi badade ofta på den tiden och på kvällarna fiskade vi under Gesundabron eller så tog vi cyklarna till Sundet.
Mås Einar, Bråmå Rune, Lund Bernt, Farmor, hundar och skomakare är sedan länge borta. Jag antar att det är livets gång, även om jag har svårt att förlika mig med tanken att allt har ett slut. Jag ser aldrig några barn som fiskar i Sundet. Surfplattor och Netflix har tagit över. Även det är något jag har svårt att förlika mig med. Det verkliga livet och det verkliga sommarlovet är att vara ute med kompisar. Det är sådant som gör barndomsminnen som man har med sig livet ut. Doften av Siljan i algblomning, barr och kottar under fötterna, en femkilosgädda med ett urdåligt spö och en Abumatic 220 med en lina som möglat – Netflix my ass!
Kent Olsson
