Februari 2008 samtalade jag med Holger Åhman i Norby som i slutet av sjuttiotalet träffade Karl Lärka vid flera tillfällen. Holger Åhman föddes 1938 och avled sommaren 2008. Han härstammade från Sollerön på sin fars sida. Holgers mamma var från Venjan och det var där han växte upp. Så småningom flyttade Holger till Sollerön.
Berätta om dig
Farsan och Karl kände varandra så när Karl hade vägarna förbi kom han in till oss. Det var spännande när han hälsade på. Jag var liten småpojk och lyssnade när gubbarna språkade om jakt och fiske och annat. Det blev väldiga diskussioner ibland. Jag har alltid tyckt om att höra på de äldres berättelser.
Berätta om vänskapen med Karl Lärka
Jag var bekant med Elsa Haglöf som hade flyttat till Karl i Rombogården i Östnor för att sköta om honom sedan han blivit änkling. Men ibland blev det så långsamt för Karl … därför frågade Elsa mig om jag kunde komma hem till dem, för han skulle bli så glad om jag tittade dit, trodde Elsa. Och det blev han. Det var så det började. Först sågs vi i Östnor.
Och sen umgicks ni mer och mer?
Ja, han ville väl berätta om sitt liv för mig och hur han hade begynt att fotografera. Det var så fint i storstugan där hos dem, med en öppen spis och väggar som var kurbitsmålade. Ibland tog han fram en stor gammal trådspelare, en Tandberg, och han lät mig höra inspelningar från långt bak i tiden. Han hade spelat in musik också. – Nu sa du få ärå nå fint så i a spylå in i Moratjörtjo … nästan viskade Karl med sin hesa röst. Och där satt vi i ljusskenet från elden och lyssnade till ett sällskap som framförde Lars-Erik Larssons ”Förklädd gud”.
Var du hos Karl och Elsa i Klikten också?
Ja, sedan blev det sommar och då ville han besöka stugan på Sollerön. I slutet av sin levnad körde han inte bil, så jag fick hämta honom. Det var väldigt viktigt att jag verkligen stannade där hela dagen.
Du var både hjälp och sällskap?
Det var mycket gräs som skulle slås, från brunnen och neröver slänten och ända upp till vägen. Så jag gjorde allt möjligt jobb där. Taket hade rivits ner och det fick jag såga upp till ved. Den där spikiga veden, den tog han med sig tillbaka till gården i Mora. Han hade nog räknat med att fler skulle ha ställt upp med skötseln av stugan. Han var missnöjd med att ingen visade sig intresserad.
Men du tyckte om att vara där?
Ja, stugan ligger så fint med alla äppelträd som Karl planterat. Han experimenterade och provade med att odla olika sorter.
När det var dags för middagsvila jagade Elsa in mig och Karl i stugan. Jag låg på ena bänken och Karl på den andra. Karl tog av sig hatten och lade den på magen. Och vi språkade och tittade upp mot taket. Det var så glest mellan takbräderna så solen lyste in över oss.
Vad berättade han för dig?
Han hade tidigt blivit fångad, ja besatt, av fotografering och gamla traditioner. Han var bara tolv år när han en söndag klev på båten vid Ångbåtsbryggan på Sollerön och for ut på sin första långresa. Han kom till Lek- sand och tog tåget tillbaka till Mora. Det var en upplevelse med spännande färdmedel … en resa som han fick ut mycket av. Senare cyklade han runt i Hälsingland med utrustning och allt.
Men han arbetade också som kolare och med andra göromål i skogen. Bland annat var han på skogsarbete i södra Venjan.
Karl måste ha sett många som hade hårda livsvillkor, nämnde han något om det?
Nej, det kan jag inte minnas precis. Men han var nära bekant med Dan Andersson och Karl lät mig förstå vilken katastrof det var när Dan omkom.
