Året är 1981 och jag är 11 år. Ni vet den åldern när man är i stort sett bekymmersfri. Sommarlov, kompisar, bad, fotboll och kanske något bus. Det sista planerade man aldrig, det bara blev. Jag kan då inte minnas att det fanns något som jag tänkte speciellt mycket på och som oroade mig. Ingenting tyngde en 11-åring 1981, faktiskt. Inte ens kärnkraftsolyckan i Harrisburg rådde på en. Det var den där underbara tiden på året när allt var enkelt. Allt man behövde var en t-shirt, ett par shorts och träskor. På pakethållaren satt nästan alltid en handduk, ihoprullad och fastspänd. Det var det enda man som barn kunde använda pakethållaren till. Det gick ju att skjutsa också och det gjorde man ju, fast man inte fick. Om man mötte någon förälder eller annan vuxen så var det alltid panik någon sekund innan skjutsen hade hunnit hoppa av. Dom vuxna skrämde med att om polisen tog oss med skjutsande så fick man en prick i polisregistret och när man fått två prickar, ja då kunde man glömma det där med att ta körkort. För resten av livet.
Sommaren var här. Skolavslutningen var för länge sedan förbi och examenkläderna hade blivit vardagskläder, eller sommarlovskläder. När jag var liten så var det otroligt viktigt att köpa examenkläder. Nya skor, en skjorta, i kulört färg och ett par rasnd fräcka byxor. kanske till och med en Wrangler-jeansjacka. Dom här klädena fick man inte ha på sig innan den stora dagen. Mamma ville inte riskera att det blev gräsfläckar på byxorna. Nästan alltid var det kläder som bara Mamma och Mormor tyckte om. Fast när vi stod där på skolavslutningsdagen och gick mot kyrkan genom björkallén så insåg man att alla andra killar nästan hade likadana kläder på sig. Fanns det en Mamma så fanns det helt säkert en Mormor till dom också, som bestämde kläder.
Det är förmiddag och jag tar ett par skutt ut ur skuggan i carporten till den varma solen utanför huset, mot min röda Cresent med limpsadel. (Det var den cykeln som ramen gick isär på senare samma sommar, precis utanför skomakeriet i BP-backen. Halva cykeln åt ett håll och jag åkte med andra halvan ner i diket. Fast det är en annan historia ju.)
Den ligger i gräset. När jag tar i handtaget så blir handen blöt av daggen gräset. Jag tar ett tramp ståendes och rullar nedför Sinarvsvägen. När jag passerat Strands mjölkpall så sätter jag mig ner men måste ställa mig igen. Sadeln är kokhet av solen. Det går inte att sitta. Jag trampar vidare förbi Hjalmar vid Kråkkan och Erlandssons garage. Jag åker så långt ut på asfaltskanten som det går och grässtråna piskar mina smalben. Det doftar nyklippt gräs och blommor. Nästan som nytvättade sängklä-der. Jag passerar Offerkällan, Klikten och så blir det lite uppförsbacke igen. Jag svänger vänster och strax så ser jag Ångbåtsbacken framför mig.
Jag stannar och sätter mig på sadeln, som äntligen har svalnat. Det är en rejält brant backe. Den brantaste på hela ön. Här åkte Nisse Detlofsson och jag pulka en gång. Om det hade varit en OS-gren så hade vi den gången slagit alla rekord och vunnit alla medaljer. Den är så brant att om ni tänker er den brantaste backen ni vet och dubblar det. Så brant är den. Det är för övrigt en bilväg. På vår tid var det inte många med så bra däck på sina bilar att dom ens tänkte tanken att köra ner där. För om dom hade gjort det så hade dom fått vänta till våren med att komma upp igen.
Nu rullar jag ner en liten bit och svängde höger in förbi Nisses hus. Asfaltsvägen blev till grusväg med stora hål i. Jag är på väg till Frida och Rolf. Frida var Pappas Faster och en människa som jag hade ett starkt band till. Dom bodde i Stockholm men under sommarmånaderna var dom på Sollerön i sitt hus i Bengtssarvet. Jag ser taket på den vita folkvagnen som står som den brukar. Parkerad snett till vänster. Den Folkvagnen höll konstant sjuttio grader från juni till sista augusti. Galonsätena klibbade fast i skinnet när man satte sig ner. Jag brukade få åka längs bak. Där fanns ett utrymme som var som ett litet bagageutrymme utan dörr eller lock. Bakom baksätet. Dom hade en hund också. Foxy. En svart och vit terrier som under hela sin livstid var nittiofem år. Frida hade även en undulat som hette Toka. Hon kunde prata och som jag minns det satt hon nästan aldrig i bur trots att dörrar och fönster var öppna. Rolf var också en jättesnäll gubbe. Slaktare tror jag, fast snäll ändå. Lite tunnhårig, flanellskjorta, tjuvsnusade och tuggade tuggummi. Toy.
Där satt dom nu i trädgården under parasollet och drack kaffe. Foxy låg i gräset och ingen märkte när jag gick in genom den stora portalen gjord av stockar och pärttak. Men så upptäckte Frida mig. Hon ställde sig upp och säger som hon alltid sa när hon fick se mig ”män so roli, tänk att man sulld få sjå di i sumår o!” Fast det fick hon ju. Nästan hela somrarna. Det hörde liksom till att säga så. När vi satt där och fikade så kom Nisse också. Det var en stillsam och lugn barndomsvän. Ett år äldre än mig som för övrigt blev en väldigt duktig musiker. Tyvärr finns han inte med oss längre. Han var som precis som jag var i den åldern, men vi kunde ju blixtra till och hitta på sattyg.
Det bodde en granne till Frida och Rolf. En sur äldre man som inte fungerade så bra som granne, det fick jag ofta höra. När man är liten så talar vuxna nästan aldrig direkt till en om sådant. Det är sånt man hör när dom vuxna pratar sinsemellan. Han höll på att bygga något, som Nisse och jag uppfattade som en vedbod. Gubben hade skällt på oss tidigare den sommaren för att vi hade åkt och bromsat i gruset på vägen med våra cyklar så att det hade dammat. Vi gick till Nisses Pappa Detlofs förråd och tog varsin gräsräfsa. Långt ovanför gränslade vi redskapen som två påskkäringar på väg mot Blåkulla och så sprang vi! Jäklar vad det bolmade bakom oss! När vi passerade gubben, som stod på en stege, så skrek han något åt oss. Vi stannade eftersom vi visste att han inte skulle hinna ikapp oss från stegen. Nisse frågade om det gick bra med vedboden? Då skrek han på bred stockholmska” det ska inte bli någon jävla vedbod, det ska bli ett garage! ” Vi skrattade och fortsatte vår löptur neråt. När vi hade passerat portalen visste vi att vi var i säkerhet. Vi tittade uppåt och i grusdimman såg vi hur han hade klättrat ner och han måste ha sprungit efter oss en liten bit men det var långt kvar. Han gick med händerna i fickorna och muttrade. Så vek han av och försvann in i slyn mot sin egen tomt. Det var dock inte det sista vi såg av garagesnickaren den sommaren.
Senare den dagen gick Nisse och jag till deras båthus. Där inne fanns ett uppblåst traktordäck! Vi tog ut det och lade det i vattnet. Det var ste-nig botten med bruna alger på. Nästan omöjligt att gå på. Nästan omöjligt att sätta sig på däcket också. Det slog bara runt och vi gled av. Vi kom på att vi står nära varandra och trär däcket över våra huvuden så kan vi enklare sätta oss på. Det funkade! Vi lade oss på mage på varsin sida och paddlade med händerna ut mot Ångbåtsbryggan. Det stod någon längst ut och metade. Vi paddlade så nära stenbanken vi kunde och när vi nått längst ut så drog vi oss fram med händerna mot fundamentet. Till sist var vi nästan rakt under metaren. Ööjh, ropade vi. Han frågade vart vi kommit ifrån och vi sa att vi hade paddlat rakt över från Nusnäs. Killen var dansk och vi fick förklara flera gånger vart vi kom ifrån. Han tyckte att det var ett idiotiskt tilltag (säg det på danska)
Det var kväll och solen var på väg ner över Vinäsfjärden men det bildades ändå som en ljusväg av dagens sista ljusstålar på det spegelblanka vattnet mot Nusnäs. Vi paddlade mot land när vi hörde Nisses Pappa Detlofs höga stämma som ekade över Bengtsarvet och Båtåjjsbåkkan ”Niiiils!!!” Han var inte arg, det var han aldrig. Han ville bara kolla vart vi var någonstans. 1981 var det inga konstigheter med att paddla iväg en sväng på Siljan på en uppblåst traktordäcksslang, fast när det blev mörkt eller kväll var det fullt naturligt att man ropade på sina barn. Ty den här sanna sagan tilldrager sig i en tid helt utan mobiltelefoner, internet och GPS.
(Tillägnad min barndomsvän Nisse Detlofsson)
Kent Olsson