En vårdag i mitten av 1980-talet fick Arvid Knutz i byn Bodarna på Sol-lerön ett telefonsamtal från två solleröbor. De ville komma och överlämna något till Arvids dotter Katarina.
När de sedan kom, redan samma dag, hade de med sig en mycket speciell sak. En av solleröborna, Bond Karl, hade på en auktion ropat in Melinshuset, som stod mitt på ön nära kyrkan, när det skulle rivas för att ge plats för en ny sträckning av vägen. Det hade många fina snickeridetaljer, bland annat farstukvisten, som han gärna ville återanvända. När han sedan började ta isär farstun, inklusive trappan, gjorde han en mycket märklig upptäckt.
Där, under ett av trappstegen, låg en gammal cigarrlåda i cederträ fylld med ett stort antal handskrivna brev. Det var denna cigarrlåda med dess brev som de ville lämna över. Breven var skrivna huvudsak-ligen 1904 och 1905 av Arvids mamma Karin, död sedan mer än 30 år tillbaka, och var adresserade till ägaren av Melinshuset. Han var en av Solleröns handlare på den tiden, Louis Larsson, i folkmun kallad Brutär Lass. Arvids fru Hilde och dottern Katarina läste några av breven men lade sedan undan hela lådan – breven var alltför smärtsamma att läsa.
Detta är den gripande berättelsen om en stark kärleksrelation på Sollerön i början av förra seklet.
Om Svän Karin och Brutär Lass
utanför hemmet i Bodarna. Foto: solfoto.se
Svän Karin föddes den 12 augusti 1869 i Svängard i Bodarna som första barn till Bus Jöns Mårtensson (1842-1935) och Knutz Anna Larsdotter (1846-1934). Hennes officiella namn var Knutz Karin eller Knuts Ka-rin och antingen Jönsson eller Jönsdotter. Syskonskaran utökades med Lars (f 1872), Mårten (f 1875), Anna (f 1878), Jöns (f 1881), Anders (f 1884) och Johan (f 1887).
Familjen hade det fattigt, levde på jordbruk och fiskade säkert en hel del. Lars förblev ogift och byggde sig ett eget hus bredvid för-äldrahemmet, vilket stod kvar till tidigt 1960-tal. Mårten dog i tidig ålder. Anna var ensamstående med två barn och gifte sig sedan till Masjerkgard och fick ytterligare två barn. Jöns förblev ogift och bod-de kvar i hemgården. Dock vistades han under några år i Stockholm och var med om byggandet av Stockholms Stadshus och hade dessförinnan varit en av de första eleverna på Brunnsviks folkhögskola. Anders flyttade till Göteborg och gifte sig med Emma, men de fick aldrig några barn. Svän Johan bodde kvar på Sollerön, gifte sig, flyttade till Vibäsgard och fick fem barn.
Brutär Lass föddes den 15 mars 1860 som Bråmå Lars Larsson i Brutärgard i Bengtsarvet. Han hade tre syskon Jons, Mats och Selma. Brutär Lass emigrerade till USA 1882, och det är oklart vad han gjorde och var han bod-de under sina år där. Han åter-vände till Sollerön den 8 januari 1885 och hade då bytt namn till Louis. Han gifte sig i december 1886 med änkan Anna Nilsson. Anna var född 1849 och från Ekshärad i Värmland. Hon kallades i folkmun på Sollerön för Värmlands Anna. Redan den 5 januari 1887 födde Anna sonen Anton som vid dopet fick efternamnet Melin, något som var prästens idé eftersom han tyckte att sonen skulle ha ett vackrare efternamn än Larsson eller Nilsson.
Anna hade arbetat som biträde i en handelsbod och den tidigare äga-ren överlät sedan affärsverksamheten, den stabilaste affären på ön, till henne. Brutär Lass kom också att arbeta i handelsboden och han var alltid väldigt trevlig och språksam med kunderna. De var båda skickliga affärsmän och Brutär Lass drev förutom handeln också post i huset. Handelsboden och även deras bostad fanns i det ståtliga så kallade Melinshuset, alltså uppkallat efter sonen. Huset fullbordades senare med tinnar och torn. Brutär Lass avled den 26 oktober 1922 och ligger begravd på Sollerö kyrkogård. Gravstenen är den största på kyrkogården och är kulturminnesmärkt.
Den nya släkten
En dag i februari 2023, när Katarina gick på Kungsgatan i Stockholm, ring-de det på hennes mobil. Det var kusin Anette som sa:
-Vi har fått en ny kusin!
Kusin Åke hade några år tidigare skickat in sitt DNA till släktdatabasen Ancestry/MyHeritage och fått en stark matchning (vilket innebär att man är nära släkt) med en kvinna från Gamleby, Monica Holmberg. Monica fick nu vetskap om att hon hade sina rötter på Sollerön och att hennes morfars mor hette Knutz Karin Jönsson, alltså Svän Karin, och var från Bodarna. Men detta hände under pandemin och det hela rann ut i sanden. Monica hade dock kontaktat sin tremänning Kickan Jäderberg i Gävle och när hon och hennes man Ola var på väg hem från fjällen den där februaridagen 2023 sa de till varandra: ”Ska vi åka ut till Sol-lerön och se vad det kan ge?” De hittade byn Bodarna, frågade sig fram och fick se var Svän Karin bott. Men de fick också hjälp att få kontakt med flera av släktingarna. Vilken chock och förvåning för alla! Redan två månader senare fick vi kusiner på Sollerön möjlighet att träffa vår nya kusin Inga, Kickans mamma, född 1933. Vi hade alla alltså samma farmor, Svän Karin.
Ingas pappa Berndt var född 1903 i Uppsala och lämnades på barnhem direkt efter födseln. Han kom så småningom till fosterföräldrar i Små-land. Ett liknande öde mötte Gunnar som var född 1 januari 1905, också i Uppsala, och lämnad till barnhem. Han hamnade hos fosterföräldrar i Blekinge. De båda, var och en på sitt håll, undrade över sitt ursprung och i tjugoårsåldern fick de kontakt.
Svän Karin hade velat att de skulle få kännedom om varandra och i ett dokument daterat 24 augusti 1925 från Allmänna Barnhuset i Stockholm står följande:
”Enligt härvarande barnhusrulla är ovanstående Lars Gunnar Melin broder till f.d. barnhusbarnet nr 3008 Berndt Oskar Fredrik Melin född den 26 januari 1903 i Uppsala Domkyrkoförsamling”
De kom att umgås som de bröder de faktiskt var och så började också jakten på föräldrarna. Någon fader omnämndes över huvud taget inte i något dokument och modern angavs som ”Okänd”. Men hennes födelsedatum, 12 augusti 1869, fanns i deras ”Födelse- och Dopbok” och eftersom de båda hette Melin i efternamn utgick de ifrån att deras mamma också hette så. Därför sökte både Berndt och Gunnar och deras barn och barnbarn under många år efter en kvinna med detta födelsedatum som hette Melin. Men de lyckades inte hitta henne. Gåtan fick alltså sin lösning först nästan 100 år senare med hjälp av DNA!
Breven
Vetskapen om de nya släktingarna blev startskottet till ett alldeles speciellt projekt. Katarina letade fram cigarrlådan, och tillsammans med kusinerna Anette och Itte började ett sökande efter information om vår farmor. Innan vi började läsa hade vi alla en ganska vag bild av henne.
Hon dog innan någon av oss tre var födda och det vi visste, som vi trodde var sanningen, var att hon var ensamstående mor till fem söner, den äldste född 1894 och de fyra yngre i tät följd mellan 1906 och 1913. De fyra yngsta hade samma far och ryktena om vem det var var ganska entydiga. Men när vi började sortera och läsa breven, totalt 54 stycken, framträdde en bild av vår farmor som var helt ny för oss alla. Det visade sig att hon innan våra pappor föddes hade fött ytterligare två barn på annan ort som hon lämnat bort direkt efter födseln. Detta visste vi i släkten inget om - visste hennes andra fyra söner att de hade ytterligare två bröder?
Svän Karin hade uppenbarligen rest bort när hon blivit gravid. Man kan nästan få intryck av att hon flytt, eftersom hennes föräldrar och syskon på Sollerön inte alltid visste var hon befann sig. Hon bodde under en period under den andra graviditeten i Göteborg och arbetade hos Nils Blomqvist, handlare född på Sollerön 1865, men tvingades iväg på en strapatsrik tågresa när hon inte längre kunde dölja sitt tillstånd. Hon kom till Uppsala där hon under slutet av båda graviditeterna inackorderades hos en kvinna, av breven att döma barnmorska eller liknande, som i sitt hem tog emot blivande ensamstående mödrar. Under den svåra förlossningen vid nyåret 1905 fick hon nästan sätta livet till.
Brevet som sedan nådde Brutär Lass lyder som följer:
Upsala d. 2 Jan. 1904 (sic!)
Härmed får jag meddela att K. fick en pojke 12.45 natten till nyåret d.v.s. d. 1ste Jan. Det var så hårda tag att jag skickade efter doktorn när hon varit sjuk 1 dygn. Han liksom jag kunde ej ut-rätta något, utan det gick sen efter förfärliga plågor efter ännu ett dygn, så att 2 dygn kan jag säga att hon sväfvade mellan lif o. död. Barnet var så förskräckligt stort 5 kilo o. 7 hektogr. O det var detta som gjorde det så långsamt o besvärligt. I ef.m. skall han döpas o i morgon reser han till Barnh. Då jag ringde på idag fick jag den lugnande underrättelsen att summan ökat med 100 kr således 600 hvilket stadfästes 1 Jan. 1904 o hvarom jag sväfvade i okunnighet o det kan vi ju få när det passar sig. K. är mycket medtagen o klen efter detta men hoppas jag att hon ska bli kry så småningom. Hon helsar så hjertligt liksom också vi.
Vänl. E.B.
P.S. Doktorn ringde nyss på för att få veta hur det gick här o när han fick höra hur det stor pojken var blef han förvånad att det kunde gå naturligt. Han tyckte det var styft. D. S.
Med annan handstil, svagt och knappt läsbart står det längst ner på sidan ”Skrif snart”.
Trots en lång och svår konvalescens kunde hon inte vara kvar i Uppsala. Hon hade en väninna i Örbyhus som hon bodde hos en period men sedan flyttade hon till Gävle. Där kom hon att arbeta på Nykterhetshotellet och Ångköket som ”elev” och lärde sig att laga mat, något som hon fick stor användning för när hon så småningom kom hem till Sollerön igen.
Vi förstår av breven att hon var en mycket hjälpsam och uppskattad medarbetare i Gävle, och att hon under vistelserna i Uppsala var om-tyckt och ansedd som mycket snäll. Hennes älskade Brutär Lass hjälpte henne på många sätt, såväl med råd och uppmuntran som praktiska göromål och ekonomiska bidrag. Han till och med skickade mat! Han hälsade också på henne i såväl Uppsala som Gävle. Men de träffades ibland också på andra ställen, t.ex. i Falun och Storvik, när han sannolikt var på ”affärsresor”, och han både skrev brev, ringde och skickade telegram till henne.
Svän Karin var varmt religiös och besökte så ofta hon kunde Missionskyrkan i Uppsala och Sjömanskyrkan och Baptistkapellet i Gävle. Hon bad till Gud att de någon gång skulle få varandra (hon skriver om det i nästan varje brev) men Brutär Lass dog 1922, tre år före sin fru Anna. Svän Karin levde sedan som ensamstående mor med de fyra yngsta sönerna ytterligare 28 år.
Svän Karin tycks ha varit ganska beläst och citerade ibland dikter och psalmtexter i sina brev, brev som var adresserade antingen till ”Handels-firma Anna Nilsson, Sollerö” eller ”Handl. Herr Louis Larson, Sollerön”
Breven börjar och slutar nästan alltid på ungefär samma sätt
”O, Du min efterlängtade Och min Enda Kära Lasse!” respektive ”Din intill Döden trogne K.”
Svän Karin är redan innan relationen med Brutär Lass ensamstående mor till sonen Lars, född 1894. Han finns kvar hemma i Bodarna hos morföräldrarna under hennes frånvaro och hon bekymrar sig hela ti-den om hur han har det. Är moster, morbröder och morföräldrarna snälla mot honom? Kanske är det inte alldeles självklart att de är det eftersom hon lämnat dem ytterligare en mun att mätta utan att de riktigt vet var hon är och säkert kan hennes leverne också kännas pinsamt för dem. Deras bekymmer och irritation kan nog lätt gå ut över hennes son.
Lars utvandrar 1911 till USA, 17 år gammal, och de återser aldrig varandra. (Han besökte dock Sollerön på ålderns höst.)
Hur mycket Karins familj på Sollerön kände till om relationen med Brutär Lass är inte helt klart. Så småningom verkar det dock som att han förklarat det för dem, även om han tycks uppleva det lite obehagligt att tala med ”svärföräldrarna”. Men han hjälper uppenbarligen hennes son Lars med kläder och skolmaterial och Svän Karin skriver: ”Tala om för honom att han får av Dig om det är något som felar”. Hon uppges också ha sagt till Brutär Lass’ sys-ter Selma att han var mycket givmild.
Men hon tycks hela tiden ha hoppats på att hon skulle kunna ta hem Berndt och Gunnar. Hon har kontakt med Gerda Johansson, som har hand om Gunnar i Stockholm, och undrar vid ett tillfälle om de ”tänker fotografera sig” - hon vill förstås se hur hennes barn ser ut. Så småningom kan hon också skicka ett foto till Brutär Lass och kallar då Gunnar ”Min Nyårsgåva”. I slutet av maj 1905 skickas Gunnar iväg till fosterföräldrarna i Blekinge, en resa på nära tre dygn, och då skriver Gerda och berättar hur hon ”var med till station och fick se hur di stufvade in honom likt ett annat fraktgods”.
Senare får Gerda i brev från fosterföräldrarna veta att han ”fått lyte”. Svän Karin vill helst av allt åka till Blekinge för att se till honom men det låter sig förstås inte göras. Till slut blir hon så desperat att hon skriver till Brutär Lass: ”Du får skaffa mig betyg så att jag kan ta dem själv och sätta mig ned någonstans”. Men av detta blir det inget. Hon vågar sig alltså inte tillbaka till Sollerön med de två pojkarna. Dock såg hon till att de fick kännedom om varandra genom dokumentet på Barnhuset i Stockholm. På det sättet fick också deras efterkommande så småningom vetskap om sina rötter även om hon själv var död sedan länge då.
Den 26/7 1905 skriver hon det sista brevet till Brutär Lass från Gävle och på morgonen den 30/7 sätter hon sig på tåget till Falun för att sedan fortsätta till Rättvik där Brutär Lass möter henne. Sedan kan de tillsammans ta båten hem till Sollerön.
Det sista brevet i cigarrlådan är dock skrivet när hon är tillbaka på Sollerön och är adresserat till fosterföräldrarna i Blekinge. Varför blev detta brev kvar i cigarrlådan på Sollerön?
Sollerö den 15/8 1905
Älskade Fosterföräldrar! Lev väl!
Eftersom det varit så länge sedan jag hörde något om Gunnar så vill jag göra ett försök och skriva några ord och skicka efter den adress som jag fått av Gerda. Jag hörde av hennes brev att Lille Lars Gunnar varit skral. Hur är det nu med honom? Jag har varit så orolig hela tiden men vad kan man göra när de skickar iväg dem så långt så man kan ej få hälsa på den lille raringen. Men när det känns riktigt svårt, då går jag och tittar på hans fotografi. Då blir jag stundom glad och stundom ängslig när jag inte alls kan göra mig en föreställning om hur han har det. Min dagliga bön och önskan är: Ack om han finge vara frisk och glad så att inte ni skulle bli missnöjda över honom tills den dagen kommer då jag själv kan få taga honom tillbaka. Gud hjälpe både mig och eder i prövningens dagar. Varen snälla och sköt honom väl, det skall ej bli olönt åt eder en gång.
Var snälla och skriv snart så jag får höra om han blivit frisk igen, jag är så orolig. Jag får även nämna att jag är av den gode Guden begåvad med hälsans dyrbara gåva. Önskar eder alla detsamma goda.
Gunnars Mamma!
Karin Jansson
O.b.s. jag är nu borta och syr därför lämnar jag en annan adress: Anna Nilsson
Har ni något fotografikort på Lars Gunnar Melin?
Efter hemkomsten till Sollerön
De fyra sönerna Adolf, Gustav, Arvid och Folke växte alltså upp tillsammans med sin ensamstående mamma i Bodarna, dels i Sörbugard och så småningom i den så kallade Bolagsgard. De hade det säkert inte fett, även om Svän Karin för att försörja dem arbetade med såväl sömnad som matlagning och även svepning av lik. Enligt utsago var de inte heller dåligt klädda eller gav intryck av att vara fattiga - säkert bidrog Brutär Lass så länge han levde med stöd på allehanda sätt. Svän Karin och hennes syskon hjälpte nog också varandra så mycket de kunde.
Intrycket vi fått av vår farmor, främst via våra pappor, var att hon var väldigt snäll. Birgit Svensson, svärdotter till Svän Johan, säger att hon var ”jätt alla tiders kvinnfok” och var ”rasnd snäll”. Anna-Britta Svens-son, Svän Johans dotter, berättade att hon ibland hjälpte faster Karin med matlagning, kanske till kalas. När hon skulle gå hem ville Svän Karin alltid ta i hand och tacka, och då fanns där en slant i handen som Anna-Britta fick.
Till sist
Under arbetet med att läsa alla breven har vi fått en tydligare bild av vår farmor Svän Karin och delar av hennes liv. Vi har skrattat men också gråtit då hennes liv måste ha varit mycket svårt och stundom väldigt ensamt. Att vid början av förra seklet vara ensam mor till fem barn måste ha varit oerhört tungt och att dessutom ha varit tvungen att lämna bort ytterligare två barn måste ha varit en sorg hon bar med sig hela livet.
Hon måste ha varit en mycket stark person som klarade av detta både mentalt och fysiskt samt, vad vi förstått, åtnjöt stor respekt bland folket på Sollerön. Men att breven sparades av Brutär Lass och av innehållet i breven kan vi förstå att det mellan de två fanns en stark och djup kärlek.
Vi hoppas att ni som läser denna berättelse får en bild av henne, hennes liv under denna tid samt att vi tillsammans minns henne med respekt. Vi tackar henne för att vi finns.
Och breven ligger fortfarande kvar i sin cigarrlåda i cederträ och vårdar där minnet av deras kärlekshistoria.
Tack
Att denna historia blev känd och berättas har vi ett antal personer att tacka för, nämligen:
- Bond Karl Persson som plockade ner Melinshuset på 1960-talet och så småningom hittade cigarrlådan gömd under en trappa
- Anna-Britta Svensson som tillsammans med Bond Karl lämnade över breven till kusinbarnet Katarina
- Åke Knutz som skickade sitt DNA till Ancestry/MyHeritage
- Monica Holmberg som gjorde detsamma och på det viset fick kännedom om Åke, den första kontakten mellan släktgrenarna
- Kickan och Ola Jäderberg som, på chans, åkte till Sollerön och på så sätt öppnade upp för att släktingarna till slut fick träffas
- Dan Lissel som med sitt stora intresse för släktforskning fick oss att inse att vi borde berätta om detta i Sool-Öen
- Brutär Lass, inte minst, för att han faktiskt sparade dessa brev
Anette, Itte och Katarina Knutz (döttrar till Gustav, Folke respektive Arvid
